Hednisk synthpop i åttiotalets namn

Kommer ni ihåg Howard Jones?

Det är inget att skämmas för om ni inte gör det. Han hade sin absoluta storhetsperiod på musikhimlen 1984-1986. Då var han å andra sidan så pass stor att hans bild prydde omslagen på varenda musikmagasin och han turnerade över hela världen med stora fan-skaror ända borta i Japan.

Förutom att han hade en s k krocksäker frisyr (ordentligt med sprej och hårstrån som trotsar tyngdlagen), så var även hans musik helt moderiktig:  Synth på synth med massor av digitala effekter.

Men hur var det med hans texter?

Howard Jones på 1980-talet.

Howards debutplatta Human’s lib började med raderna:

Well you’re not, you’re not who you think you are
Well we think that you are John or Dave
But you’re not, you’re not who you think you are

...och avslutades minst lika poppigt med låten Human’s lib till blippandet på överhettade synthar, där Howard säger att han vill gå till sängs med hundra kvinnor och män och förlora vettet i dryck och lust och slå folk tills de har det skönt.
Och så avslutar han låten och hela albumet med:

Life just seems, oh, so meaningless and who can 
blame us for wanting these things?
But you just try being free, my friend
Everyone will hate your guts
I only want to be free

Balladen Hide and Seek på samma skiva handlar om hur en demiurg bygger universum och hur gudarna och människorna fortsätter skapelsen och sedan glömmer meningen med sin existens.
Länken här visar vad jag talar om:

http://www.youtube.com/watch?v=I5GG7kKmozY&feature=related

 

 Bliddit-beep. Och riktigt dansvänligt också. Och plattan bara klättrade upp på listorna. Alla hans plattor. Han gjorde världsturneer på dessa lättsamma tuggummihits med de konstiga texterna och publiken skrek i extas ända borta i Tokyo. Han tackade också Det vita brödraskapet, Chuang Tsi och diverse hedniska och ockulta kändisar på en del skivor och konserter.
Lyssnade någon på vad han sjöng egentligen?
Om inte annat borde någon ha undrat över vad han höll på med när de hörde Hunger for the flesh på Dream into action-plattan.

Dream into action, ja. Med låten Is there a difference som är direkt baserat på tjugonde kapitlet ur Tao Te Ching och med Assault and Battery som ger alla köttätare ett slag på käften. Och så tidigare nämnda Hunger for the flesh.

Låt oss stanna upp vid Hunger for the flesh ett ögonblick. Det är vad Howard hade velat. 
Texten börjar ju med att han vill att vi ska ägna en tanke åt de stackars själar som inte kan lämna jorden. De där stackarna som är så fästa vid sina grejer och illusioner att de inte kan låta döden komma och ge dem en ny start. Givetvis är det inte den vanliga döden han talar om, utan DÖDEN i en buddistisk bemärkelse. På ett gnostisk-buddistiskt sätt sörjer han att de inte kan lämna reinkarnationscykeln och utplåna sitt förflutna och sin karma för att bli fria från den här världen.

Wishing to hold on to life and all its games
Singing their lament song, holding back the change
They came here for the dance, to learn and not to cling
holding on to life as if it was the important thing

The river gently beckons but the answer is no
Gripping their illusions, they can not let them go
Hunger for the flesh leads them to a weaker heart
Mortals who imprison themselves, let them have a new start!

Del av scenuppträdandet från låten Hunger for the flesh när den framfördes live. Jag kan inte låta bli att rysa lite grann när jag ser klippet på Youtube. Hur kunde detta gå hem bland de glada synthpopparna?

Och sedan då? Tja, Howard konstaterar bara att det är synd om dem. Vill de veta hur de ska ta sig ur sin beklagliga situation, de där stackars själarna, så får de köpa hela albumet och varför inte det föregående också? Där finns fullt av fina tankar och råd till det medryckande ljudet av förprogrammerade ljudeffekter.

En kort revival kom i början av 1990-talet. Howard klippte sig och såg vuxen ut. Men riktigt konventionell, det var han ännu inte. Det mesta på skivan In the running är medelålderns klassiska teman: Kärleken och är inte världen för jävlig? Men ett par ljusglimtar kan skymtas. Fjärde spåret på skivan låter som om Stock, Aikten & Waterman förtvivlat klämt ur sig en soft ballad. Hade man inte hört texten, så kunde man ha trott att Glenn Medeiros rest sig för en sista triumf innan någon stoppade tillbaka honom i arkivet över saker man helst vill glömma.
Howard sjunger full av inlevelse och svårmod:

Ripping through the fabric between his world and the real
The voices are back, they’re telling him what to do
The voices are back, they’re telling him what to do 

Howard, gör en come back! Jag bara dör om jag inte får veta vad du gått och tänkt på de senaste tjugo åren!
Tills dess kommer vi aldrig att glömma låtarna Hide and Seek, Dream into action, Why look for the key, Those who move clouds eller Automaton.
Vad ville du säga med Automaton, Howard?  En man som är ett tomt skal och har kall hud när man känner på den? Inte en människa, men liknar en människa. Någon utan själ? Och varför är låten så otroligt dansvänlig?

Jag kan inte låta bli att länka er till scenframträdandet för Hunger for the flesh. Skratta, gråt, ta er för pannan och stöna, eller bara förundras.

http://www.youtube.com/watch?v=t5Ee3t9nJ7A

Äring och frid!