Ett queert svar till Tommy Dahlman

Det var längesedan jag var aktiv på den här sidan, men med den aktuella politik som bedrivs i religionens namn känner jag mig tvungen att göra ett inlägg. Det här är till dig, Tommy Dahlman, pingstkyrkopastorn som tror att homosexualitet är en synd.

Kära Tommy Dahlman med vänner!

Jag var på väg att mysa in mig i soffhörnet med nya avsnittet av Game of Thrones i kväll, men insåg att jag borde använda tiden till att sprida lite av den nördiga kunskap som universitetet försett mig med under så många hängivna år.

Jag förstår att Bibeln är en källa till outsäglig glädje och starkt hopp för många och det gläder mig. Det som kan få motsägelsefulla och oförutsedda effekter är de bibelcitat som den troende väljer att ta till sig eller kasta bort.

Tommy, du gjorde klart att Bibeln inte är en roman och att det finns obekväma sidor av kristendomen. Det har du alldeles rätt i. Vissa saker behöver man se krasst på och jag ska följa din ditt exempel. Du vet alla de där bibelverserna med bäst före-datum?

Jag tänker på lagen om att en nygift hustru som förlorat sin oskuld före giftermålet ska stenas till döds, eller att två duvor ska offras till herren av den som har mens. Nu är det så att de ökända citaten om förbjuden homosexualitet har sina rötter i en tid där den judiske guden bekymrade sig om sina dyrkares tillväxt som folk. Tänk bara på hur upprörd vår herre blev när Onan hade fräckheten att spilla sin säd på marken! Trots detta såg han genom fingrarna på kung Davids och Jonathans kärlek.

Jag är inte helt säker på att Jahve har för få följare längre och att ingen säd får gå till spillo. Kristendomen har ju länge varit en missionerande religion och etablerat sig ganska skapligt över hela jordklotet.

Jag skulle vilja veta vart gränsen går för kärlek. För det är kärlek det handlar om, låt oss inte glömma det. Får man hålla hand, kramas eller ligga sked? Får man ligga vid middagsbordet tillsammans som Simon Petrus och Jesus gjorde, med Simon Petrus lutad mot Jesus bröst?

Kärleken driver oss att vilja röra vid varandra, att göra det skönt för den andre. Och det här med könsfixering är något föråldrat när vi i dag vet att människor har fler än två kromosomuppsättningar som bestämmer kön. Åtminstone fyra varianter finns och nej, det är inte onaturligt. Vissa varelser i skapelsen befruktar sig själva och andra har flera tusen varianter på kön. Jag är säker på att Gud betraktar sitt verk med både humor och kärlek.

”Bland 700 miljoner medlemmar i pingstkyrkan, 1,2 miljarder i katolska kyrkan och 600 miljoner medlemmar i den ortodoxa kyrkan är våra åsikter mainstream.”

Var det så du sa?

Att luta sig på det faktum att kristendomen är världens största religion och därmed tillförlitlig blir också lite snett av flera skäl. Folk har ju inte gått och hittat Jesus, bara så där. Kristendomens stora spridning handlar framförallt om den tidigare nämnda missionen och att era åsikter skulle vara mainstream är absolut ingen garanti för att de är riktiga. Fråga de stackare som har fått sätta livet till när de hävdade att jorden var rund.

Och Tommy: Oroa dig inte för konsekvenserna av att en kyrka skulle börja börjar tvivla på och dissekera bibeln. Den bibel som du nu följer har tvåtusen års redigeringar bakom sig. Om du hade sprungit på Jesus Krist i dag så hade han antagligen inte känt igen det du pratar om.

Okunskap är oftast det som föder oro för det okända. Umgås lite med samkönade par och få ett respektfullt utbyte med varandra. Du ska se att det inte är så konstigt när allt kommer omkring. Jag har också noterat att det finns subkulturer inom både frikyrkor och gaygrupper som verkligen älskar schlager. Ha festen tillsammans nästa gång! Ni kan bli vänner för livet.

Alexander Bågenholm,

Religionshistoriker och författare

Hednisk synthpop i åttiotalets namn

Kommer ni ihåg Howard Jones?

Det är inget att skämmas för om ni inte gör det. Han hade sin absoluta storhetsperiod på musikhimlen 1984-1986. Då var han å andra sidan så pass stor att hans bild prydde omslagen på varenda musikmagasin och han turnerade över hela världen med stora fan-skaror ända borta i Japan.

Förutom att han hade en s k krocksäker frisyr (ordentligt med sprej och hårstrån som trotsar tyngdlagen), så var även hans musik helt moderiktig:  Synth på synth med massor av digitala effekter.

Men hur var det med hans texter?

Howard Jones på 1980-talet.

Howards debutplatta Human’s lib började med raderna:

Well you’re not, you’re not who you think you are
Well we think that you are John or Dave
But you’re not, you’re not who you think you are

...och avslutades minst lika poppigt med låten Human’s lib till blippandet på överhettade synthar, där Howard säger att han vill gå till sängs med hundra kvinnor och män och förlora vettet i dryck och lust och slå folk tills de har det skönt.
Och så avslutar han låten och hela albumet med:

Life just seems, oh, so meaningless and who can 
blame us for wanting these things?
But you just try being free, my friend
Everyone will hate your guts
I only want to be free

Balladen Hide and Seek på samma skiva handlar om hur en demiurg bygger universum och hur gudarna och människorna fortsätter skapelsen och sedan glömmer meningen med sin existens.
Länken här visar vad jag talar om:

http://www.youtube.com/watch?v=I5GG7kKmozY&feature=related

 

 Bliddit-beep. Och riktigt dansvänligt också. Och plattan bara klättrade upp på listorna. Alla hans plattor. Han gjorde världsturneer på dessa lättsamma tuggummihits med de konstiga texterna och publiken skrek i extas ända borta i Tokyo. Han tackade också Det vita brödraskapet, Chuang Tsi och diverse hedniska och ockulta kändisar på en del skivor och konserter.
Lyssnade någon på vad han sjöng egentligen?
Om inte annat borde någon ha undrat över vad han höll på med när de hörde Hunger for the flesh på Dream into action-plattan.

Dream into action, ja. Med låten Is there a difference som är direkt baserat på tjugonde kapitlet ur Tao Te Ching och med Assault and Battery som ger alla köttätare ett slag på käften. Och så tidigare nämnda Hunger for the flesh.

Låt oss stanna upp vid Hunger for the flesh ett ögonblick. Det är vad Howard hade velat. 
Texten börjar ju med att han vill att vi ska ägna en tanke åt de stackars själar som inte kan lämna jorden. De där stackarna som är så fästa vid sina grejer och illusioner att de inte kan låta döden komma och ge dem en ny start. Givetvis är det inte den vanliga döden han talar om, utan DÖDEN i en buddistisk bemärkelse. På ett gnostisk-buddistiskt sätt sörjer han att de inte kan lämna reinkarnationscykeln och utplåna sitt förflutna och sin karma för att bli fria från den här världen.

Wishing to hold on to life and all its games
Singing their lament song, holding back the change
They came here for the dance, to learn and not to cling
holding on to life as if it was the important thing

The river gently beckons but the answer is no
Gripping their illusions, they can not let them go
Hunger for the flesh leads them to a weaker heart
Mortals who imprison themselves, let them have a new start!

Del av scenuppträdandet från låten Hunger for the flesh när den framfördes live. Jag kan inte låta bli att rysa lite grann när jag ser klippet på Youtube. Hur kunde detta gå hem bland de glada synthpopparna?

Och sedan då? Tja, Howard konstaterar bara att det är synd om dem. Vill de veta hur de ska ta sig ur sin beklagliga situation, de där stackars själarna, så får de köpa hela albumet och varför inte det föregående också? Där finns fullt av fina tankar och råd till det medryckande ljudet av förprogrammerade ljudeffekter.

En kort revival kom i början av 1990-talet. Howard klippte sig och såg vuxen ut. Men riktigt konventionell, det var han ännu inte. Det mesta på skivan In the running är medelålderns klassiska teman: Kärleken och är inte världen för jävlig? Men ett par ljusglimtar kan skymtas. Fjärde spåret på skivan låter som om Stock, Aikten & Waterman förtvivlat klämt ur sig en soft ballad. Hade man inte hört texten, så kunde man ha trott att Glenn Medeiros rest sig för en sista triumf innan någon stoppade tillbaka honom i arkivet över saker man helst vill glömma.
Howard sjunger full av inlevelse och svårmod:

Ripping through the fabric between his world and the real
The voices are back, they’re telling him what to do
The voices are back, they’re telling him what to do 

Howard, gör en come back! Jag bara dör om jag inte får veta vad du gått och tänkt på de senaste tjugo åren!
Tills dess kommer vi aldrig att glömma låtarna Hide and Seek, Dream into action, Why look for the key, Those who move clouds eller Automaton.
Vad ville du säga med Automaton, Howard?  En man som är ett tomt skal och har kall hud när man känner på den? Inte en människa, men liknar en människa. Någon utan själ? Och varför är låten så otroligt dansvänlig?

Jag kan inte låta bli att länka er till scenframträdandet för Hunger for the flesh. Skratta, gråt, ta er för pannan och stöna, eller bara förundras.

http://www.youtube.com/watch?v=t5Ee3t9nJ7A

Äring och frid!

Artemis oskuld rent förtal!

Som ni märker börjar inläggen glesna. Det betyder att det snart är semesterdags och att tätare, dagliga inlägg kommer att bli aktuellt först i höst. Men då och då kommer jag att uppdatera bloggen under sommaren.

Och nu ska vi prata om oskulder.

I dag (fredag 1 juli) skulle det ha firats nyår i det antika Grekland, enligt den attiska kalendern. Det är inte bundet vid datum, utan efter när den första nymånedagen inträder, vilken avslutar den sista månaden. Månaderna räknades nämligen efter nymånarna. 1 juli i år är alltså första dagen i den första månaden (1:a Hekatombaion.)

Med tanke på detta ska jag fokusera på den Grekiska mytologin och rentvå Artemis namn. För er som inte vet eller inte minns, är Artemis jaktens gudinna och en form av mångudinna. Hon är beväpnad med pil och båge och lever ute i den vilda naturen tillsammans med sina jakthundar. Samtidigt som hon jagar djuren är hon också deras beskyddare. I hennes kult ingick även roller som beskyddare av barnafödsel och av kvinnors övergångsperioder, t ex födelse, pubertet, moderskap och död. Hon är också Apollons tvillingsyster (vari relationen Apollon identifieras med Solen och Artemis med månen).

Någons tolkning av Artemis, tillsnittsad med Photoshop.


Det nämns också vanligtvis att Artemis är "jungfrugudinnan"och därav vakar över sina följeslagares kyskhet. Detta tas så för givet att man ibland i mytologiska lexikon kan läsa att hon får vredesutbrott när hennes oskuld hotas. Tyvärr har detta varit en populär tolkning från och med den moderna religionsforskningens barndom. Föreställningen om Artemis oskuld kommer ifrån översättningen av det grekiska ordet Kore.
Ordet betyder mycket riktigt jungfru, men i bemärkelsen ung fru, dvs ogift kvinna.
I det grekisk-antika samhället, där man allt som oftast värnade om unga kvinnors oskuld innan giftermålet, kan det vara enkelt att tolka in att mödomens betydelse gäller även Artemis. Men allt vi egentligen vet när vi läser originalberättelserna kring den här gudinnan, är att hon värnar om att hennes prästinnor och präster förblir ogifta. Och gudinnor och gudar lever, som vi vet, ett liv som på många sätt skiljer sig från människornas. Samtidigt som de är en del av ordningen, lever de oberoende av människors sociala konventioner.
I den grekiska mytologin har t ex kärleksgudinnan Afrodite sin egen sexualitet som hon lever ut när helst det passar henne. I nordisk mytologi lever gudinnan Freja dessutom ogift och härskar över sin gård själv, liksom över sin sexualitet.

Artemis upplevs ofta som en ung kvinna av sina följeslagare, men knappast som oskyldig och skygg. Och det är väldigt svårt att tänka sig den här gudinnans tveksamma oskuld som "hotad". Det är Artemis själv som är jägaren. Om någon skulle agera sexuellt hotfullt så är det hon. I det fall hon straffar dödliga som har sett henne naken, handlar det om integritet. Artemis låter sig inte objektifieras av någon. Hon är sin egen och hon väljer själv vem som tillåts vara intim med henne. Hon lever på sina egna villkor och är fullt självtillräcklig.
I min erfarenhet är hon också en utmärkt beskyddare i feministiska sammanhang. Hon visar total nolltolerans mot någon form av integritetskränkningar och frihetsberövanden.

Tori Amos album från 2007, som tolkar olika grekiska gudinnor, bl a Artemis.


Det är snarare fråga om 1800-talets tolkning av Artemis. Samtiden uppfann då tvåkönsmodellen som ville förklara könen som motsatser till varandra. Kvinnan var helt enkelt för männen en främmande varelse, som hade ett helt eget sätt att tänka och känna på. Den här föreställningen lever kvar (även om den för länge sedan har sågats i seriösa forskningssammanhang) och dyker då och då upp i form av böcker som Kvinnor är från Venus och män är från Mars. Tvåkönsmodellen fanns inte under antikens Grekland och var helt okänd fram tills på 1800-talet. Tvåkönsmodellen predikar att kvinnan inte har någon egentlig sexualitet och att hon i vissa forskares extrema synvinkel saknar förmåga att njuta av sex.
Under antiken ansågs kvinnor ha en starkare sexualdrift än män. Speciellt ogifta människokvinnor behövdes hållas i schack, då deras lust kunde ha förödande konsekvenser för familjens arvsrätt.
Men Artemis är en gudinna som inte lyder under människors lagar och hennes sexualitet är hennes egen. Hon jagar, men låter sig inte jagas.

               Tori Amos vid pianot.


Popikonen Tori Amos är, för er som inte visste det, en aktiv hedning. Inför varje konsert hon håller, riggar hon upp ett altare bakom scenen med sina gudomligheter. Flera av dem är från den amerikanska ursprungsbefolkningens panteon, men hon har också berättat att hon är fulltrogen med den grekiska gudinnan Demeter.
År 2007 släppte Tori Amos CD:n American doll posse, vilken var resultatet av en periods arbete med fem olika grekiska gudinnor. Tori önskade göra en feministisk platta som frångick den stereotypa Madonna-Hora-bilden och istället visa fram andra aspekter. Var och en av de fem gudinnorna sjunger "genom" Tori på skivan och har fått några sånger vardera. Hon uppplever sig ha kanaliserat gudinnorna genom sångerna. De fem gudinnorna är Afrodite, Athena, Persephone, Demeter/Dionysos och Artemis.
När Tori kanaliserar Artemis genom sånger som Dark side of the Sun, Devils and Gods och Yo George, känns hennes tolkning mycket närmare en realistisk bild av gudinnan. Hon erkänner också sånger på tidigare album som tolkningar av Artemis-influenser, t ex In the springtime of his Voodoo.
Jag kan uppleva American doll posse som svårtillgänglig. Den kräver att man verkligen lyssnar med god vilja. Plattan är inte gjord med topplistedrömmar i tankarna, även om ett par låtar snabbt sätter sig på hjärnan. För mig gick låten Dark side of the sun rakt in i hjärtat, lika träffsäkert som Artemis pilar.

Äring och fred!

Inannas prästinna

I dag blir det ett boktips.

För oss som känner en viss nostalgi till en av våra - i skrift omnämnda- äldsta gudinnor, finns det en riktig klassiker att leta upp!
Inannas översteprästinna, Enheduanna, nedtecknade en mängd hymner till sin gudinna ca 2300 f v t och bilden av Inanna som framträder där är allt annat än patriark-stereotypisk.

Enligt mig är det bästa sättet att lära känna en gudomlighet om man inte har en personlig kontakt med den själv, att prata med någon som har en personlig kontakt. I dag är Enheduanna svårtillgänglig, men den engelska översättningen av hennes hymner är det inte.
För mig innebar den här boken både en enorm inspiration och en bättre insikt om många gudinnor som delar hennes roll i ett gudomligt panteon, t ex Astarte, Afrodite, Asherah, Ishtar, Venus och Freja.

Inanna är urtypen för flera generationer gudinnor. Hon kallas Himlens Drottning, samt Morgon- och Aftonstjärnan (dvs hon förknippas med planeten Venus). Hon råder över strid, fruktbarhet, ölstugor och sexualitet. Hon har rest genom dödsriket, utplånats, och kommit tillbaka till livet igen. Hon känner livets och dödens mysterier.

Enheduanna beskriver henne mycket personligt, ömsom känsloladdat och ömsom i striktare hymn-form.
Men det är som sagt ingen sexistisk önskedröm som framträder.

Här är ett talande exempel på en invokationshymn:

Lady of blazing dominion
clad in dread
riding on fire-red power

Inanna
holding a pure lance
terror folds in her robes

flood-storm-hurricane adorned
she bolts out in battle
plants a standing shield on the ground

Great Lady Inanna
Battle planner, foe smasher

You rain arrows on enemies
set strength against foreigners
lion roar across heaven
on earth bodies struck
flesh cut

Likaväl som en blodtörstig gudinna, framträder också en hjälpande och beskyddande:

She is Inanna
Bearer of happiness
whose strapping command
hip dagger in hand
spreads radiance over the land

...

To smooth the traveller's road
To clear a path for the weak
are yours, Inanna
To straighten the foot path
to make firm the cleft place
are yours, Inanna

Den engelska översättningen, samlad i en bok, heter Inanna. Lady of the largest heart. Poems of the Sumerian High Priestess Enheduanna. Boken är sammanställd av Betty De Shong Meador och utgiven av University of Texas Press år 2000.
Den finns på Adlibris och på flera bibliotek runtom i landet, bl a Stockholms Stadsbibliotek.

Kan starkt rekommenderas som sommarläsning för de som vill turista i rötterna till den historiska hedendomen. Hednisk poesi i hängmattan!

Soliga kramar!

Inspirationen och Mjödet

Under en konstutbildning hade jag en lärare som hävdade att inspirationen kom från de tre B-na: Bed, Bus och Beer. I sängen då man skulle sova, när man åkte buss och när man drack öl, var det alltså mest chans att de plötsliga snilleblixtarna slog ned.
Själv lider jag av ett tíll synes överstimulerat idéflöde, men det är så klart inte alla idéer som är bra. Dock har jag i egenskap av konstnär och hedning upplevt ögonblick som jag skulle hävda var högst inspirerande och kanske då ibland av utomstående makter.

Så fort jag börjar arbeta med en gudomlighet på något sätt, vare sig jag ska utföra en ritual, spådom eller schamansk extasresa, kan det forsa in ord och musik på olika versmått. Just då upplever jag inte att jag krystar fram något. Jag skriver bara ner allt jag får i huvudet och det snabbt innan det försvinner. Jag känner mig som en stenograf till någon yttre makt, vars verk jag bara citerar.
Efterom skriften är en av mina främsta konstnärliga uttryck, så är det inte alls så konstigt. Och givetvis kan det vara som Jung säger, att jag får kontakt med mitt undermedvetna och upplever det som en utomstående makt. För mig finns det ingen skillnad. Jag tror, att om ett yttre väsen kontaktar mig på något sätt, så kommer det via den kanal jag kallar det undermedvetna vare sig jag är sovande eller vaken.
Vad som finns i mig, finns utanför mig och tvärtom, vad det gäller relationen jag har till de makter jag arbetar med.

Mjödet, den gyllene drycken.


I många äldre kulturer ses inspirationen som något utifrån givet.
Beteckningen inspiration syftar till en konstnärlig eller religiös ingivelse, ett tillstånd av kreativitet som från början ansågs orsakat av andemakter eller gudomligheter. Ordet betyder egentligen att någon andas på dig eller i dig eller att du själv andas in och uttrycket härstammar från både grekiskt och hebreiskt håll.

I antikens Grekland ansåg man att en poet eller annan typ av konstnär kunde gripas av en gudomlig extas och börja skapa som besatt (Furor Poeticus). Då var konstnärens sinne i synkronicitet med gudomligheterna eller andra väsen och hon eller han återgav då de höga makternas tankar och idéer i sin konstnärliga form. Inspirationen kunde antingen ses som direkt riktad till konstnären som ett speciellt idékoncept från makterna eller så kunde konstnären försätta sig i ett tilstånd för att få snudda vid de högre makternas tankar.
De flesta som sysslar med en eller annan konstform känner säkerligen igen beskrivningen.

En del specifika gudomligheter ansågs ge inspiration och vissa vakade över specifika konstformer. I Grekland har vi t ex muserna, ett omstritt antal gudinnor som först vakade över poesin men som sedan fick fler konstformer och intellektuella aktiviteter att styra över.

I den Nordiska mytologin är mjödet en av de främsta källorna till skaldekonst och inspiration i största allmänhet. Enligt de bevarade myter som finns, stal Odin mjödet från jättarnas värld och förde det till gudar och människor. Odins agerande här är väldigt typiskt för tricksterkaraktärer i deras egenskaper som kulturbringare.
Uppkomsten av skaldekonsten i sig är tätt sammankopplat till mjödet inom samma mytologi. En vis gud vid namn Kvaser dödades av dvärgar och hans blod blandades med honung. Alla som drack av det blev visa eller fick skaldekonstens gåva. Kvaser själv föddes dessutom när asar och vaner slöt fred efter att ha kämpat mot varandra i världens första strid. Då spottade de båda gudasläkterna i ett kärl och upp kom Kvaser. (En intressant detalj, om man nu tycker att detta är intressant, är att saliv på den tiden då myterna troligen kom till ofta användes som jäsämne under mjödbryggning.)
Kvaser kan mycket väl ha varit en form av sädesgud. Åtminstone är myten där en gudomlighet dödas och återuppstår en tid senare i en tunna med mjöd, öl eller vin ett vanligt tema i olika kulturer. Speciellt om gudomligheten i fråga har med en växt att göra som ingår i rusdrycksreceptet.

En gubbsjuk Oden i färd med att stjäla mjödet från Suttung. I knät har han jättinnan Gunlöd.


Det här med mjödet som inspirationsämne är inte särskilt typiskt för just Norden. Det äldsta arkeologiska spår av mjöd som vi känner till kommer från Kina och är ca 9000 år gammalt. I texter nämns mjödet först för ca 3700-3100 år sedan i den indiska Rig Veda.
Mjödet har haft en roll i många äldre kulturer över hela världen. Förutom Norden, Indien och Kina, så syns bl a Sumer, Babylon, Egypten, Grekland, Rom och Mayariket bland de kulturer som brukade mjöd och ansåg att det var gudarnas dryck.
Vi i Norden har använt mjödet åtminstone sedan bronsåldern.

Att mjödet uppfattas som gudomligt är inte alltför märkligt. Dels kan det ju vara härligt inpirerande i lagom mängd och dels så är det inte ovanligt att rusdryck som mjöd brukas eller har brukats i religiösa sammanhang över hela världen. Man dricker med gudarna, man offrar dryck till gudarna, man dricker för att uppnå ett extatiskt rus och få kontakt med gudarna, etc.

Nej, jag tror inte på det här som en dålig förevändning för alkoholism. Med rusdryck som med gudar bör man tänka på måttlighet i kontakt, på det viset att det är meningslöst att ta överdrivet mycket kontakt med dem om man inte vill något särskilt. (Tänk själv hur kul det är om någon ringer upp dig sextio gånger om dagen bara för att "prata lite".)

Jag tror på något sätt att våra närmaste gudar vakar över oss i alla fall, utan att vi behöver överösa dem med dagliga böner och önskemål. Jag håller mig till direkt kontakt genom extasresor och ritualer endast i specifika göromål. I övrigt upplever jag i vilket fall en konstant närvaro i mitt liv. Ibland kan jag uppleva att jag hör och förstår dessa gudar och makter i alla fall, utan rituella sammanhang och jag litar på att kontakten mellan oss är intim nog för att egentligen inte behöva en mängd ceremonier varenda gång.

Men hjälper mjöd i kontakten med makterna? Jag använder mig för det allra mesta av andra tekniker. Inte för att jag vill moralpredika inför mina läsare, utan helt enkelt för att det är rimligt. Ingen vill bli ett skrålande pucko framför sina gudar.

Äring och frid!

Personligheten speglar det gudomliga

Nu firar jag Midsommar- igen.

Den här gången är det med familjen och det ingår klassiska, trevliga element som att grilla ute, äta nypotatis med hemmagjord aioli, sill, fruktsallad med jordgubbar och så vidare. Vi har en hög ungar och två katter som leker på våran gräsmatta och ingen av ungarna eller katterna tillhör oss. Någon har barrikaderat vår tomt med ett rosa litet Disneytält för prinsessor och min 72-åriga morbror envisas hela tiden med att spela Lady Gaga-låtar om och om igen, samtidigt som mina nyförälskade kusiner hånglar med sina respektive vid matbordet. Ibland blir någon förbipasserande granne indragen på ett glas vin. Förra året var det en prydlig 87-årig kvinna som var ute och gick med sin hund. Hon slutade med en rejäl fylla, sittandes på vår trädgårdsbänk med det grövsta språk jag någonsin hört!
Jag älskar våra Midsomrar!

Förra årets midsommar i vår trädgård.

Nu har jag tagit en tillfällig paus från att bli jagad med en vattenpistol och tänker berätta om hur jag ser kopplingen mellan mig och de makter jag är i förbund med.
Jag ser på gudar och gudinnor som en typ av varelser som råder över olika koncept, må de vara abstrakta eller konkreta. En sådan varelse är mångsidig och komplext sammansatt. Dock har de genomgående teman i sin personlighet. Jung skulle i det här fallet börja tala om arketyper, men den tanken kan bli komplicerad. När man möter en gudomlighet som kommer en nära, framgår det ofta att det man först sett av dem bara är toppen på isberget.

Om jag får ett nära förbund med en gudinna som Afrodite, får jag kanske först kontakt med henne genom en av hennes egenskaper. Efter hand lär jag känna henne bättre och ser en myriad av sidor som speglar hennes funktion.  Jag som person dras speciellt till de egenskaperna hos henne som är tongivande hos eller viktiga för mig. Efterhand som livet tar sina olika turer kan man komma att skifta fokus på gudomliga egenskaper i takt med sig själv. Man kan också, som troende, komma nära egenskaper hos en gudomlighet som man själv skulle behöva mer av. Det kan inspirera till positiv självutveckling.

Den egyptiska gudinnan Sekhmet och en av hennes tillbedjare.

Jag tänker också att de gudar och gudinnor som kommer till mig inte söker upp mig slumpartat, lika lite som om jag skulle söka upp en kraft på det sättet. Jag tror att den ömsesidiga kärleken mellan en gudomlighet och människa handlar om en sammankoppling av ett gemensamt element som finns både inom dig och inom gudomligheten i fråga. Det finns ett igenkännande, en outtalad förståelse.

Genom att acceptera den gudomlighet som kommer till dig, öppnar du också för möjligheten att lära känna gudomlighetens sidor närmare- och därmed dig själv.

För mig känns polyteism väldigt naturligt eftersom jag ser människor som mångsidiga och komplext sammansatta varelser i sig. Därför är det i min tankevärld "självklart" att en person inte kan speglas av en enda gudomlighet.
Nu ska jag generalisera litet och säga att de polyteister jag stött på ofta upplever en eller ett par gudomligheter närmare sig än andra. Dessa brukar vara permanent sammanbundna genom hela livet, även om kontaken mellan dem inte alltid är lika stark. Jag brukar själv särskilja på kontakt med dessa närmsta och övriga gudar genom vilka jag tror kommer att vara med mig på min dödsbädd (och förhoppningsvis efter döden).

I livets olika faser kanske man tillfälligtvis får kontakt med andra gudomligheter än de närmaste. Antingen genom att man uppsöker dem själv eller genom att de uppsöker en. Dessa makter kan ha ett väldigt intensivt inflytande i ens liv ett tag, för att sedan blekna bort och lämna plats för något annat. Andra stannar, men förhåller sig på olika avstånd ifrån en tills man speciellt vänder sig till dem. Det är inte alltid man får ett svar när man vill söka upp dem heller.

En typisk adorant, dvs tillbedjare. Figuren här vänder sig till sina gudar genom att sträcka händerna i luften på dylikt sätt.

Hur ser relationen ut mellan mig och en gudomlighet?
Jag skulle beskriva relationen med mina närmaste gudomligheter som ett syskonskap. De är dock de äldre, starkare syskonen och de visare, men kärleken vi har till varandra kan jämföras med nära familjemedlemmar, bästa vänner eller älskare. Det är en intimitet som ibland upplevs som stående intill och ibland som boende inuti en själv. Jag möter dem oftast på ett direkt sätt genom transtillstånd och drömmar. Då är de väldigt tydliga och mötena är otroligt stärkande. Ett par av dem kan plötsligt närvara nästan var som helst, i de mest oväntade ögonblick.

Jag är hängiven mina gudar, men jag är inte en slav under dem. Jag är deras bundsförvant och beundrare. Vi har varandra för att vi ser varandra som vi är och är villiga att ta varandra an precis så. De kan hjälpa mig mot personlig utveckling, men ingen av dem skulle försöka att ställa krav på mig att vara någon jag inte kan vara. Min sexualitet, mina glädjeämnen och mina mål i livet är mina egna.
De jag litar på kan leda mig på bättre vägar, även om det från början inte alltid kan se ut så. Det är en fråga om tillit. Hittills har jag aldrig blivit besviken.
Men min tillit är inte en mental blindhet. Kärleksrelationen med dem skulle snabbt ta slut ifall de ville mig eller min omgivning något illa.

Nu är det dags att trösta barn som blivit blöta i vattenkriget utanför. (Hoppas att deras gråt inte är en fälla. De har lurat mig förut.)
Glada Midsommarhälsningar!

Afrodite och jag

I början av bloggen skrev jag ju att jag såg mig som polyteist. Ändå har jag hittills bara skrivit om ett enda intimt möte med en gud. Så kan vi ju inte ha det!
Så nu tänkte jag berätta om fler möten, med början hos en välkänd gudinna. Ledsen ifall bloggens titel utlovar berättelser om orgier, det blir inget sånt i den följande texten.

Afrodite var egentligen den som kom först till mig, tillsammans med Hermes. Efter att jag hade sett julkalendern Stjärnhuset, kände jag en stark dragning till antikens Grekland och dess religion. Jag ritade tolkningar av Afrodite ofta och upplevde att jag "kände" henne. Många år senare, under min studietid på universitetet, fick jag under regressionsterapi veta att jag hade haft med henne och det antika Grekland att göra i andra liv också. Innan dess hade jag en bild på henne uppsatt i mitt barndomsrum. När jag reste till Grekland i tidiga tonåren, besökte vi bl a ett tempel där hon hade haft sin kult. När jag såg det, så var det som att hitta hem. Jag fick en stark känsla av samhörighet med den nu utdöda kulturen och än i dag känner jag mig som en multi-medborgare, varav Grekland bara är en av de områden som har en speciell plats i mitt hjärta.

Ett av Afrodites tempel i Turkiet.


Men när guiden pratade om hur kulten hade utövats där, tyckte jag att hon var alltför världsfrånvänd i sin beskrivning. Min mage och mina minnen pratade om religiösa uttryck som var väldigt intimt förbundna med profana sysselsättningar. Vi som arbetade som präster/prästinnor läkte människor, både andligt och fysiskt. Vi hade ofta hantverkare och bönder knutna till templena. Våra dagliga sysslor var långt mer förknippade med vardagliga och praktiska göromål än vad man hade kunnat tro. Så klart hade vi dagliga ritualer inför det gudomliga. Vi skrev ned hymner, magiska formler och myter och vi arrangerade vissa årliga högtider till lokalbefolkningen, men den allra största delen av tiden gick åt för att tjäna samhället.

Det var inte helt olikt ett typiskt kloster, med undantaget att de flesta av oss inte hade kyskhetslöfte och att vi knappast var bundna till templet på det sätt som många nunnor och munkar var till klostret. Vi hade inte försakat det världsliga för det andliga. Våra gudar var immantenta, dvs närvarande i vår värld, och på så sätt var de heliga och de profana plikterna oskiljaktiga.

Vid detta tempel upplevde jag en närhet till Afrodite som jag hade känt förr. Jag lärde känna henne igen och det berörde mig starkt. Medan guiden talade om henne i kärleksansvariga och sexuella aspekter, såg jag en mörkhårig gudinna som skrattande dansade en maktdans kring templet. Hennes ögon var vassa som spjut och spjut var vad hon höll i handen, liksom en pilbåge. Hon kände till alla mysterier i himlen och på jorden och hon var själv en av de makter som genomsyrade allt.
Hon gav allt av sig själv och var ändå helt otillgänglig.

Då forskade jag inte riktigt vidare i saken. Den besvärliga perioden i tonåren började och inte förrän tiden kring schamantrumningen sökte jag upp henne igen.  Det var efter jag hade haft det första mötet med Loke. Jag var då arton år (jag hade mött Loke när jag var sjutton) och hade aktivt börjat att spåra händelser tillbaka i tiden som hade med gudomliga möten att göra. Afrodite hade varit i mina tankar i några månader. När jag nu satt på en strand i skymningen under en varm sommarmånad och såg på solnedgången, väckte det många minnen i mig från andra solnedgångar vid andra stränder. Jag tänkte då att väster var Afrodites väderstreck och mindes hyllningar till henne vid havet.
Jag blundade och fokuserade på henne.

Tolkning av Venus/Afrodite från British Museum, London.

Det var hennes aspekt som kärlekens och sexualitetens gudinna som kom till mig, men den var förenad med ett kosmiskt mysterium som helt ingick i gudinnans funktion.
Jag fick en slags insikt om hur Attraktion fungerade. Hur alla lyckade kemiska föreningar ger upphov till något nytt, från kosmos start och in till den nyaste stjärnan. Att det är Attraktionen i sig som är bränslet och upphovet till livet självt, hur alla ämnen i universum bildas och utvecklas. Det låter säkert som den fösta lektionen i blommor och bin, men jag hade aldrig sett på saken ur ett så brett perspektiv förut.

Likaväl fick jag en insikt om hur saker dog och jag förstod varför dödsgudinnorna ofta är fruktbarhetsgudinnornas systrar i äldre mytologier. Jag hörde havet i bakgrunden och hörde hur vågorna slog in och drog sig ut. Det var då jag insåg att allt i kosmos andas. Utandningen är den skapande rörelsen som formar liv, som utvidgar universum. Inandningen kallar tillbaka det som har skapats, för det åter till vart det kom ifrån. Det är två helt olika sidor av kosmos, men andetagen kommer ur samma mun. Vi vet i dag att universum utvidgar sig (eller, vi antar det) och att det kan börja dra tillbaka sig igen. En del forskare tror att Big Bang har hänt mer än en gång, att de utvidgande och sammandragande rörelserna är upprepande.
Jag tror att det är exakt så det fungerar. Och jag tror inte att tiden är linjär. Men det är en annan fråga.

Att Attraktionen och därav Sexualiteten hängde helt samman med skapande kändes rätt för mig. Den kraften var själva livet, anledningen till all utveckling i kosmos. Och så har vi Kärleken, en världsomfattande kraft som har oändligt många ansikten. Den kan sammanblandas med sexualitet och attraktion och leder då ofta till en helt otrolig nära livet-upplevelse. Den kan handla om kärleken till ett barn och gör då människor medvetna om de hänger samman med andra människor och hur viktigt det är att kunna leva för andra likväl som sig själv. Jag insåg med andra ord att kärleken var en av de dyrbaraste varorna som kosmos hade att erbjuda. Jag tänkte i ett reinkarnationsperspektiv och funderade över hur många liv som möjligen kan gå åt på grund av något som orsakas just av kärlek. Inte bara den mysiga tanken på själskamrater. Kärleken har som sagt många ansikten.

Vi kan jaga någon vi älskar genom flera liv, men det är inte alltid kärleken är besvarad. Vi kan jaga kärleken i sig, i hopp om att finna den i  andra människor. Vi kan hamna i knasiga triangeldrama om och om igen. Vi kan ha börjat hata de vi älskade och vill hämnas, etc. Hela relationsspektrat från "Hem till gården" kan vara anledningen. I det ögonblicket såg jag gudinnans storhet. Jag såg hur alla levande varelser i kosmos hade en del av henne i sig och hur många som liv efter liv utförde handlingar i hennes namn. Hon var oändlig.
Allomfattande. Och hennes syster Döden andas in hennes kraft från samma moder som de båda kom från.

Jag har lärt känna andra kärleksgudinnor sedan dess. Afrodite är en av dem som har varit med mig längst.
Som jag har beskrivit här, har hon en mystisk och krigisk sida också. Att slåss för något, att känna vrede och motivation, är i högsta grad livsgnista. Att sexualitet och krig hänger nära samman ser vi i många gudar och gudinnor. Vi kan kalla det passion, för enkelhetens skull.

Afrodite är för mig en av de kärleksgudinnor som påminner dig om att allt du vill ha från henne måste ha ett pris. Det betyder att du måste lämna plats i ditt liv där du vill ha in det nya. Om du inte själv flyttar på det du vill ha bort eller ger det nya utrymme, kommer hon att göra det åt dig. Och det kan göra ont. Men när hon sedan ger är det verkligen värt det.
Missbruka aldrig hennes förtroende. Om du lovar henne något, så stå vid det. Hon är en krigare med ett hett temperament också och kommer att hålla dig vid ditt ord. Samtidigt älskar hon dig villkorslöst, med alla dina brister, även om du bryter dina löften. Hon påminner dig om dina bästa sidor, om att du har attraktionskraft som alla andra och att du är värdig att ta del i kärlekens komplicerade värld. Hon kan avslöja mysterier för dig om du är villig att lära från henne.
Hon kan få dig att älska din egen sexualitet och läka själsliga sår som har tagit dig livstider att läka.

Det är den Afrodite jag känner.

Stora kramar!