Artemis oskuld rent förtal!

Som ni märker börjar inläggen glesna. Det betyder att det snart är semesterdags och att tätare, dagliga inlägg kommer att bli aktuellt först i höst. Men då och då kommer jag att uppdatera bloggen under sommaren.

Och nu ska vi prata om oskulder.

I dag (fredag 1 juli) skulle det ha firats nyår i det antika Grekland, enligt den attiska kalendern. Det är inte bundet vid datum, utan efter när den första nymånedagen inträder, vilken avslutar den sista månaden. Månaderna räknades nämligen efter nymånarna. 1 juli i år är alltså första dagen i den första månaden (1:a Hekatombaion.)

Med tanke på detta ska jag fokusera på den Grekiska mytologin och rentvå Artemis namn. För er som inte vet eller inte minns, är Artemis jaktens gudinna och en form av mångudinna. Hon är beväpnad med pil och båge och lever ute i den vilda naturen tillsammans med sina jakthundar. Samtidigt som hon jagar djuren är hon också deras beskyddare. I hennes kult ingick även roller som beskyddare av barnafödsel och av kvinnors övergångsperioder, t ex födelse, pubertet, moderskap och död. Hon är också Apollons tvillingsyster (vari relationen Apollon identifieras med Solen och Artemis med månen).

Någons tolkning av Artemis, tillsnittsad med Photoshop.


Det nämns också vanligtvis att Artemis är "jungfrugudinnan"och därav vakar över sina följeslagares kyskhet. Detta tas så för givet att man ibland i mytologiska lexikon kan läsa att hon får vredesutbrott när hennes oskuld hotas. Tyvärr har detta varit en populär tolkning från och med den moderna religionsforskningens barndom. Föreställningen om Artemis oskuld kommer ifrån översättningen av det grekiska ordet Kore.
Ordet betyder mycket riktigt jungfru, men i bemärkelsen ung fru, dvs ogift kvinna.
I det grekisk-antika samhället, där man allt som oftast värnade om unga kvinnors oskuld innan giftermålet, kan det vara enkelt att tolka in att mödomens betydelse gäller även Artemis. Men allt vi egentligen vet när vi läser originalberättelserna kring den här gudinnan, är att hon värnar om att hennes prästinnor och präster förblir ogifta. Och gudinnor och gudar lever, som vi vet, ett liv som på många sätt skiljer sig från människornas. Samtidigt som de är en del av ordningen, lever de oberoende av människors sociala konventioner.
I den grekiska mytologin har t ex kärleksgudinnan Afrodite sin egen sexualitet som hon lever ut när helst det passar henne. I nordisk mytologi lever gudinnan Freja dessutom ogift och härskar över sin gård själv, liksom över sin sexualitet.

Artemis upplevs ofta som en ung kvinna av sina följeslagare, men knappast som oskyldig och skygg. Och det är väldigt svårt att tänka sig den här gudinnans tveksamma oskuld som "hotad". Det är Artemis själv som är jägaren. Om någon skulle agera sexuellt hotfullt så är det hon. I det fall hon straffar dödliga som har sett henne naken, handlar det om integritet. Artemis låter sig inte objektifieras av någon. Hon är sin egen och hon väljer själv vem som tillåts vara intim med henne. Hon lever på sina egna villkor och är fullt självtillräcklig.
I min erfarenhet är hon också en utmärkt beskyddare i feministiska sammanhang. Hon visar total nolltolerans mot någon form av integritetskränkningar och frihetsberövanden.

Tori Amos album från 2007, som tolkar olika grekiska gudinnor, bl a Artemis.


Det är snarare fråga om 1800-talets tolkning av Artemis. Samtiden uppfann då tvåkönsmodellen som ville förklara könen som motsatser till varandra. Kvinnan var helt enkelt för männen en främmande varelse, som hade ett helt eget sätt att tänka och känna på. Den här föreställningen lever kvar (även om den för länge sedan har sågats i seriösa forskningssammanhang) och dyker då och då upp i form av böcker som Kvinnor är från Venus och män är från Mars. Tvåkönsmodellen fanns inte under antikens Grekland och var helt okänd fram tills på 1800-talet. Tvåkönsmodellen predikar att kvinnan inte har någon egentlig sexualitet och att hon i vissa forskares extrema synvinkel saknar förmåga att njuta av sex.
Under antiken ansågs kvinnor ha en starkare sexualdrift än män. Speciellt ogifta människokvinnor behövdes hållas i schack, då deras lust kunde ha förödande konsekvenser för familjens arvsrätt.
Men Artemis är en gudinna som inte lyder under människors lagar och hennes sexualitet är hennes egen. Hon jagar, men låter sig inte jagas.

               Tori Amos vid pianot.


Popikonen Tori Amos är, för er som inte visste det, en aktiv hedning. Inför varje konsert hon håller, riggar hon upp ett altare bakom scenen med sina gudomligheter. Flera av dem är från den amerikanska ursprungsbefolkningens panteon, men hon har också berättat att hon är fulltrogen med den grekiska gudinnan Demeter.
År 2007 släppte Tori Amos CD:n American doll posse, vilken var resultatet av en periods arbete med fem olika grekiska gudinnor. Tori önskade göra en feministisk platta som frångick den stereotypa Madonna-Hora-bilden och istället visa fram andra aspekter. Var och en av de fem gudinnorna sjunger "genom" Tori på skivan och har fått några sånger vardera. Hon uppplever sig ha kanaliserat gudinnorna genom sångerna. De fem gudinnorna är Afrodite, Athena, Persephone, Demeter/Dionysos och Artemis.
När Tori kanaliserar Artemis genom sånger som Dark side of the Sun, Devils and Gods och Yo George, känns hennes tolkning mycket närmare en realistisk bild av gudinnan. Hon erkänner också sånger på tidigare album som tolkningar av Artemis-influenser, t ex In the springtime of his Voodoo.
Jag kan uppleva American doll posse som svårtillgänglig. Den kräver att man verkligen lyssnar med god vilja. Plattan är inte gjord med topplistedrömmar i tankarna, även om ett par låtar snabbt sätter sig på hjärnan. För mig gick låten Dark side of the sun rakt in i hjärtat, lika träffsäkert som Artemis pilar.

Äring och fred!

Inannas prästinna

I dag blir det ett boktips.

För oss som känner en viss nostalgi till en av våra - i skrift omnämnda- äldsta gudinnor, finns det en riktig klassiker att leta upp!
Inannas översteprästinna, Enheduanna, nedtecknade en mängd hymner till sin gudinna ca 2300 f v t och bilden av Inanna som framträder där är allt annat än patriark-stereotypisk.

Enligt mig är det bästa sättet att lära känna en gudomlighet om man inte har en personlig kontakt med den själv, att prata med någon som har en personlig kontakt. I dag är Enheduanna svårtillgänglig, men den engelska översättningen av hennes hymner är det inte.
För mig innebar den här boken både en enorm inspiration och en bättre insikt om många gudinnor som delar hennes roll i ett gudomligt panteon, t ex Astarte, Afrodite, Asherah, Ishtar, Venus och Freja.

Inanna är urtypen för flera generationer gudinnor. Hon kallas Himlens Drottning, samt Morgon- och Aftonstjärnan (dvs hon förknippas med planeten Venus). Hon råder över strid, fruktbarhet, ölstugor och sexualitet. Hon har rest genom dödsriket, utplånats, och kommit tillbaka till livet igen. Hon känner livets och dödens mysterier.

Enheduanna beskriver henne mycket personligt, ömsom känsloladdat och ömsom i striktare hymn-form.
Men det är som sagt ingen sexistisk önskedröm som framträder.

Här är ett talande exempel på en invokationshymn:

Lady of blazing dominion
clad in dread
riding on fire-red power

Inanna
holding a pure lance
terror folds in her robes

flood-storm-hurricane adorned
she bolts out in battle
plants a standing shield on the ground

Great Lady Inanna
Battle planner, foe smasher

You rain arrows on enemies
set strength against foreigners
lion roar across heaven
on earth bodies struck
flesh cut

Likaväl som en blodtörstig gudinna, framträder också en hjälpande och beskyddande:

She is Inanna
Bearer of happiness
whose strapping command
hip dagger in hand
spreads radiance over the land

...

To smooth the traveller's road
To clear a path for the weak
are yours, Inanna
To straighten the foot path
to make firm the cleft place
are yours, Inanna

Den engelska översättningen, samlad i en bok, heter Inanna. Lady of the largest heart. Poems of the Sumerian High Priestess Enheduanna. Boken är sammanställd av Betty De Shong Meador och utgiven av University of Texas Press år 2000.
Den finns på Adlibris och på flera bibliotek runtom i landet, bl a Stockholms Stadsbibliotek.

Kan starkt rekommenderas som sommarläsning för de som vill turista i rötterna till den historiska hedendomen. Hednisk poesi i hängmattan!

Soliga kramar!

Inspirationen och Mjödet

Under en konstutbildning hade jag en lärare som hävdade att inspirationen kom från de tre B-na: Bed, Bus och Beer. I sängen då man skulle sova, när man åkte buss och när man drack öl, var det alltså mest chans att de plötsliga snilleblixtarna slog ned.
Själv lider jag av ett tíll synes överstimulerat idéflöde, men det är så klart inte alla idéer som är bra. Dock har jag i egenskap av konstnär och hedning upplevt ögonblick som jag skulle hävda var högst inspirerande och kanske då ibland av utomstående makter.

Så fort jag börjar arbeta med en gudomlighet på något sätt, vare sig jag ska utföra en ritual, spådom eller schamansk extasresa, kan det forsa in ord och musik på olika versmått. Just då upplever jag inte att jag krystar fram något. Jag skriver bara ner allt jag får i huvudet och det snabbt innan det försvinner. Jag känner mig som en stenograf till någon yttre makt, vars verk jag bara citerar.
Efterom skriften är en av mina främsta konstnärliga uttryck, så är det inte alls så konstigt. Och givetvis kan det vara som Jung säger, att jag får kontakt med mitt undermedvetna och upplever det som en utomstående makt. För mig finns det ingen skillnad. Jag tror, att om ett yttre väsen kontaktar mig på något sätt, så kommer det via den kanal jag kallar det undermedvetna vare sig jag är sovande eller vaken.
Vad som finns i mig, finns utanför mig och tvärtom, vad det gäller relationen jag har till de makter jag arbetar med.

Mjödet, den gyllene drycken.


I många äldre kulturer ses inspirationen som något utifrån givet.
Beteckningen inspiration syftar till en konstnärlig eller religiös ingivelse, ett tillstånd av kreativitet som från början ansågs orsakat av andemakter eller gudomligheter. Ordet betyder egentligen att någon andas på dig eller i dig eller att du själv andas in och uttrycket härstammar från både grekiskt och hebreiskt håll.

I antikens Grekland ansåg man att en poet eller annan typ av konstnär kunde gripas av en gudomlig extas och börja skapa som besatt (Furor Poeticus). Då var konstnärens sinne i synkronicitet med gudomligheterna eller andra väsen och hon eller han återgav då de höga makternas tankar och idéer i sin konstnärliga form. Inspirationen kunde antingen ses som direkt riktad till konstnären som ett speciellt idékoncept från makterna eller så kunde konstnären försätta sig i ett tilstånd för att få snudda vid de högre makternas tankar.
De flesta som sysslar med en eller annan konstform känner säkerligen igen beskrivningen.

En del specifika gudomligheter ansågs ge inspiration och vissa vakade över specifika konstformer. I Grekland har vi t ex muserna, ett omstritt antal gudinnor som först vakade över poesin men som sedan fick fler konstformer och intellektuella aktiviteter att styra över.

I den Nordiska mytologin är mjödet en av de främsta källorna till skaldekonst och inspiration i största allmänhet. Enligt de bevarade myter som finns, stal Odin mjödet från jättarnas värld och förde det till gudar och människor. Odins agerande här är väldigt typiskt för tricksterkaraktärer i deras egenskaper som kulturbringare.
Uppkomsten av skaldekonsten i sig är tätt sammankopplat till mjödet inom samma mytologi. En vis gud vid namn Kvaser dödades av dvärgar och hans blod blandades med honung. Alla som drack av det blev visa eller fick skaldekonstens gåva. Kvaser själv föddes dessutom när asar och vaner slöt fred efter att ha kämpat mot varandra i världens första strid. Då spottade de båda gudasläkterna i ett kärl och upp kom Kvaser. (En intressant detalj, om man nu tycker att detta är intressant, är att saliv på den tiden då myterna troligen kom till ofta användes som jäsämne under mjödbryggning.)
Kvaser kan mycket väl ha varit en form av sädesgud. Åtminstone är myten där en gudomlighet dödas och återuppstår en tid senare i en tunna med mjöd, öl eller vin ett vanligt tema i olika kulturer. Speciellt om gudomligheten i fråga har med en växt att göra som ingår i rusdrycksreceptet.

En gubbsjuk Oden i färd med att stjäla mjödet från Suttung. I knät har han jättinnan Gunlöd.


Det här med mjödet som inspirationsämne är inte särskilt typiskt för just Norden. Det äldsta arkeologiska spår av mjöd som vi känner till kommer från Kina och är ca 9000 år gammalt. I texter nämns mjödet först för ca 3700-3100 år sedan i den indiska Rig Veda.
Mjödet har haft en roll i många äldre kulturer över hela världen. Förutom Norden, Indien och Kina, så syns bl a Sumer, Babylon, Egypten, Grekland, Rom och Mayariket bland de kulturer som brukade mjöd och ansåg att det var gudarnas dryck.
Vi i Norden har använt mjödet åtminstone sedan bronsåldern.

Att mjödet uppfattas som gudomligt är inte alltför märkligt. Dels kan det ju vara härligt inpirerande i lagom mängd och dels så är det inte ovanligt att rusdryck som mjöd brukas eller har brukats i religiösa sammanhang över hela världen. Man dricker med gudarna, man offrar dryck till gudarna, man dricker för att uppnå ett extatiskt rus och få kontakt med gudarna, etc.

Nej, jag tror inte på det här som en dålig förevändning för alkoholism. Med rusdryck som med gudar bör man tänka på måttlighet i kontakt, på det viset att det är meningslöst att ta överdrivet mycket kontakt med dem om man inte vill något särskilt. (Tänk själv hur kul det är om någon ringer upp dig sextio gånger om dagen bara för att "prata lite".)

Jag tror på något sätt att våra närmaste gudar vakar över oss i alla fall, utan att vi behöver överösa dem med dagliga böner och önskemål. Jag håller mig till direkt kontakt genom extasresor och ritualer endast i specifika göromål. I övrigt upplever jag i vilket fall en konstant närvaro i mitt liv. Ibland kan jag uppleva att jag hör och förstår dessa gudar och makter i alla fall, utan rituella sammanhang och jag litar på att kontakten mellan oss är intim nog för att egentligen inte behöva en mängd ceremonier varenda gång.

Men hjälper mjöd i kontakten med makterna? Jag använder mig för det allra mesta av andra tekniker. Inte för att jag vill moralpredika inför mina läsare, utan helt enkelt för att det är rimligt. Ingen vill bli ett skrålande pucko framför sina gudar.

Äring och frid!

Personligheten speglar det gudomliga

Nu firar jag Midsommar- igen.

Den här gången är det med familjen och det ingår klassiska, trevliga element som att grilla ute, äta nypotatis med hemmagjord aioli, sill, fruktsallad med jordgubbar och så vidare. Vi har en hög ungar och två katter som leker på våran gräsmatta och ingen av ungarna eller katterna tillhör oss. Någon har barrikaderat vår tomt med ett rosa litet Disneytält för prinsessor och min 72-åriga morbror envisas hela tiden med att spela Lady Gaga-låtar om och om igen, samtidigt som mina nyförälskade kusiner hånglar med sina respektive vid matbordet. Ibland blir någon förbipasserande granne indragen på ett glas vin. Förra året var det en prydlig 87-årig kvinna som var ute och gick med sin hund. Hon slutade med en rejäl fylla, sittandes på vår trädgårdsbänk med det grövsta språk jag någonsin hört!
Jag älskar våra Midsomrar!

Förra årets midsommar i vår trädgård.

Nu har jag tagit en tillfällig paus från att bli jagad med en vattenpistol och tänker berätta om hur jag ser kopplingen mellan mig och de makter jag är i förbund med.
Jag ser på gudar och gudinnor som en typ av varelser som råder över olika koncept, må de vara abstrakta eller konkreta. En sådan varelse är mångsidig och komplext sammansatt. Dock har de genomgående teman i sin personlighet. Jung skulle i det här fallet börja tala om arketyper, men den tanken kan bli komplicerad. När man möter en gudomlighet som kommer en nära, framgår det ofta att det man först sett av dem bara är toppen på isberget.

Om jag får ett nära förbund med en gudinna som Afrodite, får jag kanske först kontakt med henne genom en av hennes egenskaper. Efter hand lär jag känna henne bättre och ser en myriad av sidor som speglar hennes funktion.  Jag som person dras speciellt till de egenskaperna hos henne som är tongivande hos eller viktiga för mig. Efterhand som livet tar sina olika turer kan man komma att skifta fokus på gudomliga egenskaper i takt med sig själv. Man kan också, som troende, komma nära egenskaper hos en gudomlighet som man själv skulle behöva mer av. Det kan inspirera till positiv självutveckling.

Den egyptiska gudinnan Sekhmet och en av hennes tillbedjare.

Jag tänker också att de gudar och gudinnor som kommer till mig inte söker upp mig slumpartat, lika lite som om jag skulle söka upp en kraft på det sättet. Jag tror att den ömsesidiga kärleken mellan en gudomlighet och människa handlar om en sammankoppling av ett gemensamt element som finns både inom dig och inom gudomligheten i fråga. Det finns ett igenkännande, en outtalad förståelse.

Genom att acceptera den gudomlighet som kommer till dig, öppnar du också för möjligheten att lära känna gudomlighetens sidor närmare- och därmed dig själv.

För mig känns polyteism väldigt naturligt eftersom jag ser människor som mångsidiga och komplext sammansatta varelser i sig. Därför är det i min tankevärld "självklart" att en person inte kan speglas av en enda gudomlighet.
Nu ska jag generalisera litet och säga att de polyteister jag stött på ofta upplever en eller ett par gudomligheter närmare sig än andra. Dessa brukar vara permanent sammanbundna genom hela livet, även om kontaken mellan dem inte alltid är lika stark. Jag brukar själv särskilja på kontakt med dessa närmsta och övriga gudar genom vilka jag tror kommer att vara med mig på min dödsbädd (och förhoppningsvis efter döden).

I livets olika faser kanske man tillfälligtvis får kontakt med andra gudomligheter än de närmaste. Antingen genom att man uppsöker dem själv eller genom att de uppsöker en. Dessa makter kan ha ett väldigt intensivt inflytande i ens liv ett tag, för att sedan blekna bort och lämna plats för något annat. Andra stannar, men förhåller sig på olika avstånd ifrån en tills man speciellt vänder sig till dem. Det är inte alltid man får ett svar när man vill söka upp dem heller.

En typisk adorant, dvs tillbedjare. Figuren här vänder sig till sina gudar genom att sträcka händerna i luften på dylikt sätt.

Hur ser relationen ut mellan mig och en gudomlighet?
Jag skulle beskriva relationen med mina närmaste gudomligheter som ett syskonskap. De är dock de äldre, starkare syskonen och de visare, men kärleken vi har till varandra kan jämföras med nära familjemedlemmar, bästa vänner eller älskare. Det är en intimitet som ibland upplevs som stående intill och ibland som boende inuti en själv. Jag möter dem oftast på ett direkt sätt genom transtillstånd och drömmar. Då är de väldigt tydliga och mötena är otroligt stärkande. Ett par av dem kan plötsligt närvara nästan var som helst, i de mest oväntade ögonblick.

Jag är hängiven mina gudar, men jag är inte en slav under dem. Jag är deras bundsförvant och beundrare. Vi har varandra för att vi ser varandra som vi är och är villiga att ta varandra an precis så. De kan hjälpa mig mot personlig utveckling, men ingen av dem skulle försöka att ställa krav på mig att vara någon jag inte kan vara. Min sexualitet, mina glädjeämnen och mina mål i livet är mina egna.
De jag litar på kan leda mig på bättre vägar, även om det från början inte alltid kan se ut så. Det är en fråga om tillit. Hittills har jag aldrig blivit besviken.
Men min tillit är inte en mental blindhet. Kärleksrelationen med dem skulle snabbt ta slut ifall de ville mig eller min omgivning något illa.

Nu är det dags att trösta barn som blivit blöta i vattenkriget utanför. (Hoppas att deras gråt inte är en fälla. De har lurat mig förut.)
Glada Midsommarhälsningar!

Afrodite och jag

I början av bloggen skrev jag ju att jag såg mig som polyteist. Ändå har jag hittills bara skrivit om ett enda intimt möte med en gud. Så kan vi ju inte ha det!
Så nu tänkte jag berätta om fler möten, med början hos en välkänd gudinna. Ledsen ifall bloggens titel utlovar berättelser om orgier, det blir inget sånt i den följande texten.

Afrodite var egentligen den som kom först till mig, tillsammans med Hermes. Efter att jag hade sett julkalendern Stjärnhuset, kände jag en stark dragning till antikens Grekland och dess religion. Jag ritade tolkningar av Afrodite ofta och upplevde att jag "kände" henne. Många år senare, under min studietid på universitetet, fick jag under regressionsterapi veta att jag hade haft med henne och det antika Grekland att göra i andra liv också. Innan dess hade jag en bild på henne uppsatt i mitt barndomsrum. När jag reste till Grekland i tidiga tonåren, besökte vi bl a ett tempel där hon hade haft sin kult. När jag såg det, så var det som att hitta hem. Jag fick en stark känsla av samhörighet med den nu utdöda kulturen och än i dag känner jag mig som en multi-medborgare, varav Grekland bara är en av de områden som har en speciell plats i mitt hjärta.

Ett av Afrodites tempel i Turkiet.


Men när guiden pratade om hur kulten hade utövats där, tyckte jag att hon var alltför världsfrånvänd i sin beskrivning. Min mage och mina minnen pratade om religiösa uttryck som var väldigt intimt förbundna med profana sysselsättningar. Vi som arbetade som präster/prästinnor läkte människor, både andligt och fysiskt. Vi hade ofta hantverkare och bönder knutna till templena. Våra dagliga sysslor var långt mer förknippade med vardagliga och praktiska göromål än vad man hade kunnat tro. Så klart hade vi dagliga ritualer inför det gudomliga. Vi skrev ned hymner, magiska formler och myter och vi arrangerade vissa årliga högtider till lokalbefolkningen, men den allra största delen av tiden gick åt för att tjäna samhället.

Det var inte helt olikt ett typiskt kloster, med undantaget att de flesta av oss inte hade kyskhetslöfte och att vi knappast var bundna till templet på det sätt som många nunnor och munkar var till klostret. Vi hade inte försakat det världsliga för det andliga. Våra gudar var immantenta, dvs närvarande i vår värld, och på så sätt var de heliga och de profana plikterna oskiljaktiga.

Vid detta tempel upplevde jag en närhet till Afrodite som jag hade känt förr. Jag lärde känna henne igen och det berörde mig starkt. Medan guiden talade om henne i kärleksansvariga och sexuella aspekter, såg jag en mörkhårig gudinna som skrattande dansade en maktdans kring templet. Hennes ögon var vassa som spjut och spjut var vad hon höll i handen, liksom en pilbåge. Hon kände till alla mysterier i himlen och på jorden och hon var själv en av de makter som genomsyrade allt.
Hon gav allt av sig själv och var ändå helt otillgänglig.

Då forskade jag inte riktigt vidare i saken. Den besvärliga perioden i tonåren började och inte förrän tiden kring schamantrumningen sökte jag upp henne igen.  Det var efter jag hade haft det första mötet med Loke. Jag var då arton år (jag hade mött Loke när jag var sjutton) och hade aktivt börjat att spåra händelser tillbaka i tiden som hade med gudomliga möten att göra. Afrodite hade varit i mina tankar i några månader. När jag nu satt på en strand i skymningen under en varm sommarmånad och såg på solnedgången, väckte det många minnen i mig från andra solnedgångar vid andra stränder. Jag tänkte då att väster var Afrodites väderstreck och mindes hyllningar till henne vid havet.
Jag blundade och fokuserade på henne.

Tolkning av Venus/Afrodite från British Museum, London.

Det var hennes aspekt som kärlekens och sexualitetens gudinna som kom till mig, men den var förenad med ett kosmiskt mysterium som helt ingick i gudinnans funktion.
Jag fick en slags insikt om hur Attraktion fungerade. Hur alla lyckade kemiska föreningar ger upphov till något nytt, från kosmos start och in till den nyaste stjärnan. Att det är Attraktionen i sig som är bränslet och upphovet till livet självt, hur alla ämnen i universum bildas och utvecklas. Det låter säkert som den fösta lektionen i blommor och bin, men jag hade aldrig sett på saken ur ett så brett perspektiv förut.

Likaväl fick jag en insikt om hur saker dog och jag förstod varför dödsgudinnorna ofta är fruktbarhetsgudinnornas systrar i äldre mytologier. Jag hörde havet i bakgrunden och hörde hur vågorna slog in och drog sig ut. Det var då jag insåg att allt i kosmos andas. Utandningen är den skapande rörelsen som formar liv, som utvidgar universum. Inandningen kallar tillbaka det som har skapats, för det åter till vart det kom ifrån. Det är två helt olika sidor av kosmos, men andetagen kommer ur samma mun. Vi vet i dag att universum utvidgar sig (eller, vi antar det) och att det kan börja dra tillbaka sig igen. En del forskare tror att Big Bang har hänt mer än en gång, att de utvidgande och sammandragande rörelserna är upprepande.
Jag tror att det är exakt så det fungerar. Och jag tror inte att tiden är linjär. Men det är en annan fråga.

Att Attraktionen och därav Sexualiteten hängde helt samman med skapande kändes rätt för mig. Den kraften var själva livet, anledningen till all utveckling i kosmos. Och så har vi Kärleken, en världsomfattande kraft som har oändligt många ansikten. Den kan sammanblandas med sexualitet och attraktion och leder då ofta till en helt otrolig nära livet-upplevelse. Den kan handla om kärleken till ett barn och gör då människor medvetna om de hänger samman med andra människor och hur viktigt det är att kunna leva för andra likväl som sig själv. Jag insåg med andra ord att kärleken var en av de dyrbaraste varorna som kosmos hade att erbjuda. Jag tänkte i ett reinkarnationsperspektiv och funderade över hur många liv som möjligen kan gå åt på grund av något som orsakas just av kärlek. Inte bara den mysiga tanken på själskamrater. Kärleken har som sagt många ansikten.

Vi kan jaga någon vi älskar genom flera liv, men det är inte alltid kärleken är besvarad. Vi kan jaga kärleken i sig, i hopp om att finna den i  andra människor. Vi kan hamna i knasiga triangeldrama om och om igen. Vi kan ha börjat hata de vi älskade och vill hämnas, etc. Hela relationsspektrat från "Hem till gården" kan vara anledningen. I det ögonblicket såg jag gudinnans storhet. Jag såg hur alla levande varelser i kosmos hade en del av henne i sig och hur många som liv efter liv utförde handlingar i hennes namn. Hon var oändlig.
Allomfattande. Och hennes syster Döden andas in hennes kraft från samma moder som de båda kom från.

Jag har lärt känna andra kärleksgudinnor sedan dess. Afrodite är en av dem som har varit med mig längst.
Som jag har beskrivit här, har hon en mystisk och krigisk sida också. Att slåss för något, att känna vrede och motivation, är i högsta grad livsgnista. Att sexualitet och krig hänger nära samman ser vi i många gudar och gudinnor. Vi kan kalla det passion, för enkelhetens skull.

Afrodite är för mig en av de kärleksgudinnor som påminner dig om att allt du vill ha från henne måste ha ett pris. Det betyder att du måste lämna plats i ditt liv där du vill ha in det nya. Om du inte själv flyttar på det du vill ha bort eller ger det nya utrymme, kommer hon att göra det åt dig. Och det kan göra ont. Men när hon sedan ger är det verkligen värt det.
Missbruka aldrig hennes förtroende. Om du lovar henne något, så stå vid det. Hon är en krigare med ett hett temperament också och kommer att hålla dig vid ditt ord. Samtidigt älskar hon dig villkorslöst, med alla dina brister, även om du bryter dina löften. Hon påminner dig om dina bästa sidor, om att du har attraktionskraft som alla andra och att du är värdig att ta del i kärlekens komplicerade värld. Hon kan avslöja mysterier för dig om du är villig att lära från henne.
Hon kan få dig att älska din egen sexualitet och läka själsliga sår som har tagit dig livstider att läka.

Det är den Afrodite jag känner.

Stora kramar!

Midsommarblot

Eftersom det är midsommar, kommer ett extrainlägg i dag.

Jag tänkte berätta hur jag som hedning firade midsommaren, dvs sommarsolståndet som inträffar i dag. Vi har ju sedan tidigare lagt dagen på närmaste helg i kalendern, vilket innebär att jag firar två gånger. Den här dagen är dock den viktigaste för mig.

I dag har jag jobbat på dagen och under kvällen har jag firat midsommar med andra hedningar. Vad jag och just dessa hedningar har gemensamt är att vi alla har en koppling till Forn Sed. Uttrycket Forn Sed använder vi som ett samlingsbegrepp för fornnordiska trosuppfattningar. Tidigare sade vi asatro (som i tro på asagudarna), men detta är egentligen en alltför snäv definition. De som utövar Forn Sed kan ha band med både gudasläkterna asar och vaner, eller intressera sig för andra väsen i naturen, t ex rådare och fylgior. En del av oss ser helt enkelt naturen som helig och ytterligare några lägger vördnaden av förfädrar och förmödrar i fokus. Vissa av oss föredrar mysterietraditionerna, såsom sejd (en nordisk form av schamanism) och bruket av runor i magi och spådom.
Många av oss blandar alla dessa koncept till en personlig utformning.

Vad vi alla har gemensamt är att ingen av oss har fått en snedtändning på nationalromantik.
Detta är - i dessa hårda tider när vi har Sverigedemokrater i riksdagen- en nödvändighet att nämna.
De hedningar jag känner och umgås med har en öppenhet inför andra kulturtraditioner och minoriteter som ligger över genomsnittet i Sverige. Ofta blandar vi också in element från andra kultursfärer i våra firanden och ritualer. Vi önskar inte begränsa vår kreativitet på något sätt. Till exempel, när en grupp från Samfundet Forn Sed Sverige (en riksorganisation) vandrade i Pride-paraden i Stockholm, hade de ett nordafrikanskt trumband med som orkester. Det gick hur bra som helst.
En annan gång höll vi en ritual för Freja där vi en person hade satt ihop en indisk dans till en melodi som jag själv hade skrivit. Vi var båda då iförda i enkla tunikor som var väldigt inspirerade av antikens Grekland.

Ibland använder vi oss givetvis av gamla nordiska seder också, åtminstone de vi gillar. Eftersom det inte finns ett ensamt bestämmande organ eller en hierarki i dessa kretsar, så gör var och en som de vill i sin kontakt med det religiösa. Dock har jag aldrig varit med på ett blot där man offrar djur. Dels är de flesta alldeles för blödiga i fråga om djur och natur och skulle bli alldeles förtvivlade (det finns en del vegetarianer i dessa kretsar) och dels handlar det om vanligt vett. Ingen är intresserad av att bryta mot lagen och ingen ser någon anledning till att försöka återuppleva en historisk tid som flytt för tusen år sedan. Den sed vi utövar är levande för att den kan anpassa sig till sitt rådande samhälle.
En vän till mig i de hedniska kretsarna har myntat uttrycket Görokrati. Med det menas att den som tar tag i det som ska göras och faktiskt gör det, hon eller han kan också bestämma över hur det ska göras.

Det här låter säkert partiskt, idylliskt och hippie-inspirerat, men jag försäkrar var och en om att vi har lika mycket intriger som alla andra grupper, vilket tyvärr är en naturlig del av samvaron människor emellan. Men vi har i alla fall sällan tråkigt i varandras sällskap.

Så på Midsommaren använder vi (eller de som tar tag i saken och ser till att det firas) ett par traditionella drag:
Vi hjälps åt att klä en liten midsommarstång och att binda kransar som alla kan ha på huvudet. Vi sjunger sedan sånger kring midsommarstången. Några spelar instrument till. Sedan blotar vi, dvs offrar och säger hyllningar och böner till inkallade gudomligheter och väsen. I vårat fall blev det Frej och Freja som hade huvudrollerna i dag. Kanske inte helt ologiskt, med tanke på att sommarsolståndet är tiden då fruktbarheten i naturen är i full kraft. Det står dock var och en fritt att kalla in och vända sig till de gudomligheter och väsen man vill.

           Nationalromantisk tolkning av Freja från 1884.

Blotandet går vanligen till så att vi först åkallar de krafter som vi vill ska närvara. Sedan kan var och en lägga offergåvor vid en plats vi utsett. I det här fallet var det intill Midsommarstången. Offergåvorna ska med fördel vara organiska och nedbrytbara. Miljömedvetenheten i dessa kretsar är nästan kusligt hög. Ibland spiller man en skvätt vätska rakt ned i marken från ett glas man själv dricker ur för att symboliskt dricka med de krafter man vänder sig till. Här kan man passa på att uttala en personlig bön också, tyst eller högt.

Därefter (eller ibland före) så står vi i en ring och låter en bägare gå runt till alla. Var och en som vill dricker en skål till någonting när de har bägaren. Man kan t ex höja bägaren och utbringa en skål till Freja, eller till någon människa man tycker om. Det kan också handla om abstrakta begrepp som en hyllning till kärleken, sexualiteten, fruktbarheten, livet, naturen, eller förändringens och dödens nödvändiga kraft. Fantasin sätter gränser.
När alla är klara med bägaren, så äter vi picknick i gröngräset. I år gick vi hem till en av oss och åt, eftersom regnet och åskan insisterade. Vi hade också gäster som var med oss under hela ceremonin, bl a en man från Litauen som sjöng en litauisk-hednisk sång om världsträdet och som lärde oss att litauiskt mjöd inte är något som man skämtar bort.

Så ser den midsommar ut som jag har firat två år i rad just här, på lokal plats. Det är till och med så att åtminstone två olika Forn Sediska midsommarfirande ägde rum i Stockholmstrakten i år.
Det är viktigt att nämna att det inte finns några fasta former för hur ett blot eller någon form av kontakt med krafter ska hållas. Det är som sagt upp till var och en.

På vissa ställen har det formats blotlag, dvs organiserade grupper av Forn Sedare som ibland firar hedniska högtider och gör andra aktiviteter tillsammans. Inom en sådan grupp kan lokala traditioner bildas, om man tycker att ett koncept som använts tidigare har fungerat. Däremot kan man lika gärna strunta helt i hur folk gjort innan och sätta  ihop sitt eget sätt att fira. Vissa hedniska utövanden sprider sig till andra delar av landet och ibland till andra länder, liksom vi själva gärna inlemmar andra kulturers sedvänjor.

Detta är viktigt av fler skäl än demokrati. Det som håller en tro levande är medvetenheten om varför man gör exakt som man gör. Genom att inte ha fasta ritualer, måste man reflektera över sin tro vid varje tillfälle något rituellt ska ske eller som man själv ska sätta upp något. Då har man större gehör inför de krafter man vänder sig till och håller sitt sinne öppet för utveckling. På det sättet blir varje tillfälle i kontakt med krafterna mer levande. Att gå till ett blot eller en ceremoni med ett öppet sinne blir då en självklarhet, eftersom du inte vet hur just de som organiserat blotet har tänkt. Då måste du också vara alert under själva ceremonin och medveten om vad du gör.

Jag gjorde en liten klassisk rituell handling på vägen hem från midsommarblotet. Jag plockade sju sorters blommor, medan jag sjöng på en galder (en rituell/magisk sång eller vers) som jag fått som gåva av två vänner i påskas. Jag tyckte att just den här galdern passade utomordentligt för den här dagen.
De sju blommorna ska in under kudden så snart jag går och lägger mig. Innan dess ska jag meditera och dra ett par runor. Jag lägger sällan runor till mig själv, eftersom man så gärna kan låta partiskheten överskugga de faktiska insikterna och bilderna som kommer när man spår. Men vid speciella högtider som den här och vid rätt sinneslag, kan det vara nytta med det. Jag har samlat ett par frågor en längre tid som det nu är läge att börja arbeta med. Vi får se om något vettigt kommer ut ur det.

Jag hoppas att alla har haft en bra midsommardag och att det ljuset under den här dagen har lyst upp era liv på ett bra sätt.

Äring och frid!

"Nordens gudinnor" en nödvändig bok!

Jag vet att jag är lite sen, men jag har precis läst ut Britt-Mari Näsströms bok Nordens Gudinnor. Boken som helhet var ett uppdaterat tillskott till den vetenskapliga litteraturen kring ämnet fornnordisk mytologi.

Den del där Professor Näsströms inleder läsaren i bakgrunden till varför de nordiska gudinnorna så sällan får utrymme i böckerna är sylvass och bitsk, men inte desto mindre trovärdig.
När hon sedan går in på gudinnorna i sig, har hon delat upp dem i olika kategorier genom egenskaper. Dock förekommer ju då flera gudinnor på flera ställen i boken. Som de flesta professorer, har Näsström låtit de personliga reflektionerna och teorierna hagla utan att alltid förklara ingående hur hon stödjer sina slutledningar. Men det är å andra sidan det vanliga sättet att markera "så tror jag att det ligger till"-uttalanden.

Det som är sorgligt i det hela, är att det verkligen behövdes en separat bok som utredde de nordiska gudinnorna närmare. Jag har gått igenom en flod av akademisk litteratur och avhandlingar i ämnet och måste tyvärr hålla med Näsström i hennes inledande sågning om behandlingen av gudinnor i den akademiska sfären.

Medan gudomligheter som Tor och Oden får långa artiklar och mindre kända manliga gudomligheter får omnämnande och åtminstone en smula diskussion, uteblir diskussionen kring de mer och mindre kända gudinnorna helt. De mer kända gudinnorna nämns, men då oftast bara i samband med sina makar (ifall de har några). Freja kommer oftast upp i samband med sin bror Frej och den krigiska och mystiska aspekterna av henne får stå tillbaka för de sexuella.

Ofta lyder argumentet att vi vet så mycket mer om de manliga gudarna, men det motbevisar Näsström ganska bra, genom att lägga 376 boksidor på en ingående beskrivning av forskningsläget, tillgängliga källor och forna och nutida teorier kring de kvinnliga väsena. Dessutom omnämner hon åtminstone begreppet "dubbelkönad", vilket är troligt för vissa gudomligheter, även de som kallas gudinnor.
Även Loke, som verkligen är dubbelkönad, får lite utrymme. Dels i egenskap av bråkstake på Ägirs gille, där han pekar på olika kvaliteter hos gudinnorna och dels som en tvekönad gestalt.

Ska det behövas separata avhandlingar för att få en helhetlig översikt över Forn Sed, eller har det börjat skärpa till sig i kurslitteraturen och i föreläsningarna på de många institutionerna runtom i Norden? Genusperspektivet (ska det ens behövas nämnas som en separat företeelse?) arbetar långsamt in sig överallt, men ofta blir det i form av några temaartiklar inuti en bok (de där som man kan läsa för djupare inblick) eller som kompendium till den ordinarie kurslitteraturen.

Skärpning!

Nu blir det midsommarfirande på en väldigt blöt gräsmatta. Glöm inte att det är det riktiga sommarsolståndet i dag och dessutom Afrodites dag enligt det antika Atens kalender! Njut av årets längsta dag!

Kramar!

                                          Boken, utgiven av Albert Bonniers Förlag 2009.

Vart tog den söta lilla trickstern vägen?

Vem skriver historien?

Vinnarna, brukar vi svara. Minst lika viktigt och inbakat i ordet "vinnarna" är den rådande kulturen som vi just för tillfället råkar befinna oss i.
Det vi vet om den förkristna religionen i Norden kommer till oss filtrerat genom tusen år av olika kulturella ideal och prioriteringar. Framförallt kommer det till oss filtrerat genom en annan religions världsbild.

Vad gjorde jag när jag under en schamansk trumresa konfronterades med det mest fantastiska möte jag någonsin haft? De som läst det förra inlägget vet att jag i ett transtillstånd mötte guden Loke.
Efteråt, när resan var slut, gjorde jag två saker: Jag berättade för de andra i trumgruppen om mötet och jag tog reda på allt jag kunde om Loke. Det förstnämna var inte vidare smart. Gruppen tycktes omedelbart dela upp sig i två delar: De som trodde att jag inte alls hade stött på något, utan höll på med effektsökeri av ett ganska omoget slag. Och så de som trodde att jag faktiskt stött på honom, vilket borde betyda att jag var...ond. Korrupt. Dålig för gruppen. Den sistnämnda falangen insisterade på att jag höll på att bli lurad av en demonisk gestalt och tipsen på gudomligheter som jag borde vända mig till istället haglade.

Men alla som någon gång haft en religiös upplevelse vet att det inte är så enkelt. Framförallt var gestalten som jag mött inte ond. (Som jag tidigare skrivit, så tror jag inte på gott och ont och det gjorde jag inte ens då, även om jag inte kunde formulera varför.)
Men jag hade problem med tillit på den tiden, för att uttrycka det milt. Även om min magkänsla inte hade några kända driftsproblem, så stod jag ändå inför möjligheten att jag kunde ha blivit lurad på något sätt. Magkänslan protesterade givetvis mot detta, men huvudet skulle tvunget lägga sig i (vilket i och för sig aldrig är en dålig idé.)

Under kommande trumsessioner dök Loke upp igen. Jag förhöll mig reserverad och misstänksam, något som han mötte med antingen humor eller medkänsla. Jag fick oväntad sympati och hade inte förväntat mig ett högempatiskt och finkänsligt svar. Det var som om han såg rakt igenom mig, visste vem jag var och accepterade det rakt av, utan att fördöma mina sämsta sidor. Ingenting tycktes nytt eller chockerande för honom. Vid ett tillfälle när jag just hade försatt mig i trans och rest ut, kom han ridande till mig i Napoleons skepnad och gjorde en typisk póse som var känd från en målning av den forna franska kejsaren. Jag blev helt ställd, men budskapet var tydligt: Vad vill jag att han ska göra för att få mig att slappna av?
I det här fallet var det inte så mycket han borde göra. Så jag gick till biblioteket.

Loke är i färd med att slänga över Idun till jättarna, enligt en illustration av John Bauer.

Det första som mötte mig var en våg av litterära sågningar av guden Loke. Då läste jag mestadels skönlitterära skildringar, men även en och annan vetenskaplig bok (dvs en bok skriven av någon med en universitetstitel i berörda ämne.) Ord som "ondska" och "svekfullhet" stod som spön i backen. Men jag minns att jag höll mig lugn, för på något sätt kände jag att beskrivningarna inte stämde.
Andra vågen av litteratur blev enbart av vetenskaplig natur. Jag hittade gamla avhandlingar om Loke, som problematiserade den annars så ensidiga bilden av honom. Ett par väsentliga fakta kom fram här:

Loke tillhörde tydligen en kategori kallad trickster, ett samlingsbegrepp på gudar och andra väsen med en viss typ av egenskaper. Ordet trickster användes så vitt man vet först på 1880-talet, då vetenskapen fortfarande inte hade mött sina nuvarande kriterier. En trickster definierades av ett flertal funktioner: Den hade ofta en rörlig och flytande natur utan ett fast hem. Den var en s k kulturhero, dvs att de utlöste händelser och handlade på ett sätt som ledde till kulturella framsteg. Den kunde byta skepnad som den ville och kunde färdas fritt mellan sin kulturs världar. I vissa fall var den herre över alla områden som kunde räknas som ingenmansland, t ex resesträckan mellan en punkt till en annan, trösklar i en dörröppning och resan mellan liv och död. Den hade en komisk sida, en vass tunga och en list med en väldigt mångfasetterad fantasi.
Inte så sällan stod den nära sexualiteten och döden i en transformerande aspekt.

Den beskrivningen stämde mycket mer in på den Loke jag hade träffat.
De vetenskapliga verken beskrev också hur trickstern i olika kulturer blivt tolkad som en sorts djävulsgestalt eller demon så snart en monoteistisk religion gjort sitt intåg. Innan dess hade koncept som gott och ont inte funnits, eller inte haft med trickstern att göra mer än det haft med andra gudinnor och gudar att göra.
De väsen som brukar hänfalla till kategorin trickster tillhör oftast utdöda religioner, men det finns ett par undantag. Inom t ex Candomblé, Macumba eller Vodoun (olika riktningar av det som vi med ett vardagligt uttryck kallar Voodoo) finns en figur med hög hatt och cigarr som kan ta gestalt som båda könen och mer därtill. Han har en självklar plats i kulten och inom det religösa systemet. (Precis som alla andra tricksters har eller har haft.) Jag nämner honom eftersom han, tillsammans med Hermes, är den gudomlighet som påminner mig mest om Loke.

En illustration av loan (eller det gudomliga väsenet) Ghede.

Den här trickstergestalten har olika namn inom olika riktningar av "Voodoo". Han kallas bl a Samedi hos vissa, Ghede hos andra. Jag kör med namnet Ghede för att göra det hela enklare.
Ghede symboliseras ibland av ett kors. Detta ska stå för korsvägen och visa hans natur som den som reser längs alla vägar och hjälper resande på sin färd. Ghede står också för döden och sexualiteten och för den uppfriskande visdomen om humorns och sexualitetens betydelse. Han påminner dig om att alla vägar står öppna när du tror att det inte finns några vägar alls. Han kan visa dig in på en bra väg om du ber honom.
Han kan också påminna dig om nuet i livet, om vikten av att varje ögonblick passerar och måste fortsätta att passera. Han har också, som många andra med hans egenskaper, den otacksamma uppgiften att regera över förändrande förlopp. Under resan mellan liv och död, mellan förstörelse och skapande, mellan faserna i ett liv, finns han och leder dig på vägen. Han slår ofta följe med de andra gudomligheterna för att assistera dem på deras resor och i deras utmaningar och symboliserar här ofta den som kan öppna oväntade dörrar i ett trångmål.
Han är en del av den naturliga ordningen likaväl som någon av de andra gudomligheterna.

Beskrivningen ovan skulle lika gärna kunna vara på den Loke jag mötte.
Den tredje vågens påläsningar gick rakt på de få skriftliga källor som fanns (då i översättningar, jag var inget vidare på fornisländska på den tiden). När jag läste myterna om Loke i sin ursprungliga form, såg jag dem i ett helt nytt ljus. I den Nordiska mytologin är döden Lokes dotter. Plötsligt förstod jag hur hans inblandning såg ut i det omtalade mordet på Balder. Det finns åtminstone två versioner av den myten och i båda versionerna blir Balder mördad av sin bror Höder. Höder straffas genom att brännas med Balder på likbålet. I den ena myten finns Loke med. Där har han indirekt medverkat i mordet och när de andra gudarna vill hämta tillbaka Balder från de dödas värld, sätter Loke käppar i hjulet och straffas därefter. Han binds i underjorden.
För mig var det hela en självklar symbolik (vilket jag är fullt medveten om att det är min egen tolkning). Om Loke symboliserar förändringens natur, så är det så klart han som startar upp händelseförlopp. Men han regerar inte över dem. Det finns en viktig skillnad här. Insikten om att även jobbiga förändringar i sig måste ske för att ödestrådarna ska kunna löpa mot sitt färdiga mönster gör att en gestalt som Loke omöjligen kan acceptera något som innebär att utvecklingen skulle ta flera steg baklänges och gå samma väg tillbaka. Balder kan helt enkelt inte gå tillbaka längs vägen från dödsriket. han måste konfrontera döden och gå igenom den för att kunna komma ut på andra sidan av den. Så fungerar den naturliga ordningen i världen.
När de andra gudarna binder Loke i vredesmod, ser jag det som ett sätt att vilja tämja själva elementet förändring.

Korpen, som i ett par nordamerikanska mytologier är en trickster.

I dag är Loke fortfarande med mig, till och från. Ibland, när jag befinner mig i svårigheter, kommer han även om jag inte har bett honom. Han stannar med mig och kan ge tröst, goda råd och perspektiv på tillvaron. Ibland är det med en oemotståndlig humor, ibland med hårdsmälta insikter. Han kan se mig från alla aspekter med stor uppmärksamhet, empati och insikt. När jag behöver uträtta något kan jag få en spark i baken också. Det besvärliga med en följeslagare som Loke är hans förmåga till skoningslösa sanningar. Om jag står stilla för länge på en punkt som jag borde ha lämnat för länge sedan, kommer jag att få veta allt det där som jag absolut inte vill veta och påminnas om saker som jag egentligen vet men försöker blunda för.
Loke gillar inte ensidiga perspektiv på saker och ting, vilket ganska tydligt syns i Eddaskriften Lokasenna.
Ibland valsar han runt med Oden. De två är en oslagbar kombination om man vill vara med om något intressant. Men de är inte blodsbröder för intet.

Så vart tog egentligen Nordens trickster vägen?
Han har under århundraden lidit samma öde som flera av de andra väsen som befolkar den Nordiska mytologin. Dock har han ända sedan Snorres tid och in i Göticismens och nationalromantikens era, fram till nutid tolkats genom en patriark-religiös modell av tillvaron och hamnat på djävulens sida. Balder har blivit Kristus och Loke har blivit Satan. Även nutida forskare kan i förbifarten slarva och hävda att hans handlingar handlar om elakhet eller ondska.
Men kan verkligen en symbol för en naturkraft som inte överhuvudtaget har med en patriarkisk religion att göra tolkas med den patrarkiska religionens uttryck?

Jag skulle kunna fortsätta att skriva om Loke i massor av aspekter och sätta ihop en hel bok (vilket tidigare har gjorts av bl a Dumezil, Rooth och Weinhold). Men så är det garanterat med alla som har speciella gudinnor och gudar som de upplever starka relationer med. Det finns en otrolig komplexitet bakom varje gudomligt ansikte som till en början inte verkar vara mer än en grov arketyp.
Det gäller givetvis även Loke. Jag är dock tacksam över att vetenskapen nu är i full gång med att analysera sönder tidigare analyser av allting. Gamla sanningar slås i bitar och ersätts av nya. Behovet av att upprätthålla en svart-vit syn på tillvaron blir allt mindre nödvändigt och i de gamla avhandlingar om Loke som redan har gjorts under 1900-talet, är synen redan öppen och uppdaterad.
Det är som med allting annat. Det är okänt och skrämmande fram tills vi har kunskap om det.

Äring och frid!

Hur jag blev polyteist

Vart i hela friden fick jag det därifrån med flera gudar?

Det var ju inte direkt så man lärde sig att tro i skolan. Vi sjöng morgonpsalm i lågstadiet ("Vår klara sol går åter upp") och under religionslektionerna fick vi inte särskilt mycket information om den typen av religioner. Tyngden låg istället på de tre monoteistiska, s k patriarkiska, religionerna: Kristendomen, Judendomen och Islam. Inget fel i detta. Men för mig kom aldrig dessa religioner "naturligt". Känslan var liksom inte rätt.
Och på något vis så "visste" jag att jag haft mycket att göra med religion tidigare, men en helt annan typ av religiöst tänkande. Framförallt var det inte jag som valde den polyteistiska religionen. Den valde mig.

Det började med en gudinna. Jag kan inte ha varit mer än tio när jag först kände hennes närvaro. Jag visste inte vem hon var, jag hade bara en känsla av hennes personlighet. Kan man säga så? Jag menar att hennes osynliga närvaro utstrålade hennes natur och intentioner. Först försökte jag översätta henne till det religiösa språk jag lärt mig och föreställde mig att hon var en ängel. Åtminstone kändes hon vänligt sinnad gentemot mig och jag föreställde mig henne som en ljus gestalt, symboliskt talat.
Men magkänslan (eller hennes närvaro) talade om att hon var gudomlig i sin egen rätt. Hon var allomfattande kärleksfull, rolig och otroligt stark! Hon var en förstklassig jägarinna och krigerska med en överlägsen känsla för taktik och strategi. Hon dansade också. Jag förstod att hennes dans var något mer än bara ett framträdande. Den hade en symbolisk mening som jag först senare kom att förstå.
Ibland såg jag henne för min inre bild med pilbåge i hand, ibland med spjut. Hon var hårdast bland de hårda och samtidigt mjukast bland de mjuka.
Jag gjorde inget försök att förstå vem hon var på den tiden.

Några år senare bleknade hennes närvaro tillfälligt och ersattes av två andra gudar. Den ena kände jag inte namnet på. Jag bara såg honom på avstånd, en jägare som rörde sig i vildmark, men inte i någon nordisk natur, utan i en röd, uråldrig öken. Den andra kände jag igen tämligen snabbt. Det var Hermes, den grekiska guden med de bevingade skorna. Från och med då fick jag en insikt om att de sammanlagt tre väsena som jag känt av var gudomliga.

                    Tolkning av Hermes från en okänd konstnär.

Nu när jag skriver om närvaro hit och närvaro dit, så bör jag nämna att jag inte befann mig i någon krisartad situation vid tillfället när det här hände. Jag har försökt gå till botten med just detta i vuxen ålder, men inte hittat någon annan förklaring mer än att jag hade en tämligen god fantasi. Men jag upplevde inte att "närvaron" kom från mitt huvud. Den här gudinnan (och gudarna) verkade veta en mängd saker som jag inte hade en aning om. Deras sinnen tycktes övermäktiga för en människa att begripa och deras närvaro kändes i hela min kropp. Jag hade helt enkelt en religiös upplevelse.

Under tonåren rationaliserade jag bort den här närvaron och vände mig inte till den alls. Krisen slog då till i föräldrahemmet och jag upplevde ingen fast punkt någonstans. Jag stängde på något vis dörrarna utåt och måste omedvetet ha ställt in mig på att överleva. Dock kunde jag drömma om jägaren med spjutet i öknen och ibland upplevde jag en stark känsla att stå med hans spjut i handen och med honom bakom mig, tyst och allvarlig.

Nu kommer ett sånt där hopp igen, när jag landar i sjutton års ålder. Då stötte jag för första gången på en grupp människor som ägnade sig åt schamantrumning. Det är ett ganska klumpigt ord att använda, eftersom en schaman egentligen definieras som en person som utför vissa religiöst betonade uppgifter åt ett samhälle.
I populärreligiösa sammanhang är schamanen mest känd för att kunna frigöra sig från sin fysiska kropp och färdas mellan olika världar (eller dimensioner). Traditionellt gör han detta i tjänst till sitt samhälle, som kan behöva hjälp med att bekämpa sjukdomar eller fiender, hitta svar på svårlösta frågor eller ibland utöka sina kunskaper som medlare mellan sin egen värld och de övriga världarna.
En av ett flertal metoder för att göra dessa andliga resor är att använda sig av en trummans rytmiska takt för att försätta sig i ett transliknande eller ekstatiskt tillstånd och därmed resa utåt med anden/själen/astralkroppen/sinnet (eller vad man nu föredrar för uttryck för fenomenet).

      En indiansk schaman från slutet av 1800-talet.

Jag gick som sagt med i en grupp som inspirerades av denna typ av indiansk-schamanistisk aktivitet. Detta var på nittiotalet och den nyreligiösa strömning som vanligen kallas New Age hade ett rejält uppsving samtidigt som den ekonomiska krisen härjade.
Våra sessioner gick ut på att en eller ett par stycken personer valdes till att trumma rytmiskt för en längre eller kortare period (en kvart till flera timmar). Resten av deltagarna lade sig ned på golvet och gjorde sig beredda att 'resa'. Nu handlade resorna i första hand om att söka svar på helt privata problem. Ibland reste vi åt varandra också, men i första hand skulle vi lära oss några grunder.
Den första lärdomen handlade om att komma i fokus och helt enkelt låta sinnet komma iväg på resa.
Den lektionen tog en förfärlig massa tid för mig. Jag kände mig som en hund vars matte försöker lära den ett trick samtidigt som en slaktare står och slänger ut gratis korv inom synhåll. Mitt medvetande var spritt åt alla håll som om det vore en hemsk olycka med en stor vattenballong.

När det slutligen gick, skulle vi lära oss att resa ut och leta upp bundsförvanter i form av kraftdjur. Dessa kraftdjur var en slags skyddsandar i djurform som sades symbolisera en människas inre väsen och samtidigt en yttre, större grundenergi. Det kanske låter lite abstrakt, men hela poängen var att man helst inte ger sig ut i okända världar utan bundsförvanter som kan agera som guide och skydd. Så jag blundade när trumman satte igång och hoppades att jag skulle hitta ett tufft kraftdjur, en tiger eller dylikt. (Jag skyller genast på min ålder!)

Mitt medvetande drog iväg och i de scener och landskap som uppenbarade sig, så försökte jag koncentrera mig på att hitta ett djur någonstans. Det som istället kom var helt oväntat.
Jag konfronterades plötsligt med en närvaro som var närmare mig än någon av de gudomliga väsen jag tidigare känt av. Det kändes som att ha återfunnit en förlorad vän, som att ha haft någon där mycket längre än mitt nuvarande liv och återigen kommit ihåg vem det var som saknades.
Den här närvaron var intim med mig som med sin egen tvilling. Den uppenbarade mina egna, odefinierade tankar om nödvändigheten och välsignelsen av livet liksom av döden. Den visade hur rörelsen av hjulet från ljus och mörker och tillbaka till ljuset igen var andetagen som fick kosmos att existera. Den här närvaron var Rörelsen i sig självt. Den hade en nyckel som låste upp alla världarnas och alla sinnens dörrar. Tröskeln mellan dörrarna var dess hemvist och den existerade inte i någon fast form, vilket förstås betydde att den kunde anta alla former. Den lade en läkande förståelse i mig om hur humor och sexualitet är nödvändiga för ett friskt sinne i en frisk kropp.

        En mysig tolkning av en ande som lämnar sin kropp.

Närvaron tog gestalt för mig som en ung man med väldigt livfulla ögon. När han log värmde det i hela själen, som det kan göra vid en förälskelse. Han öppnade dörr efter dörr och vi tycktes resa till olika platser över hela den mänskliga världen. Ena stunden var vi på en ö i Grekland vid ett gammalt hedniskt tempel, andra stunden satt vi på en brygga vid en svensk badstrand och plaskade med fötterna i vattnet.
Vi hade fantastiskt roligt ihop. Varje ögonblick kändes som ögonblicket vid ett giftermål när man säger de betydande orden som sluter förbundet, ett byte av blod mellan bröder och...ja, jag skulle kunna fortsätta att rabbla upp episka jämförelser, men poängen är att när han öppet och obekymrat lät mig veta vem han var, ryggade jag tillbaka.
Ett flertal minnesbilder från olika böcker om fornnordisk mytologi kom farande och kolliderade helt med känslan av den närvaro som hade sökt upp mig här. Men ändå kallade sig båda sidorna för samma sak: Loke.

Hur det här gick får ni veta i morgon, eftersom jag har lite skam i kroppen över alla dessa toklånga inlägg.

Stora kramar!

Födelsedagen en "hednisk" sed?

I går skrev jag inte en enda rad, för jag fyllde nämligen år. Då passade jag på att vältra mig i socialt umgänge, chokladtårta och bio.
Den här gången blir inlägget dessutom chockerande kort (för att vara mitt).

Visste ni att i den tidiga kristendomen firade man inte födelsedagar, eftersom det ansågs vara en hednisk sed?
Inte ens Jesus födelsedag skulle visas någon uppmärksamhet.
Detta är inte alltför märkligt, då sedvänjor i olika kulturer ofta sätts i en religiös kontext eller består av religiösa element. Även om mycket med tiden kommer att handla mer om tradition än om själva religion (som t ex julaftonsfirandet i Sverige) så anknyter högtiderna ofta till sin kultur med olika typer av symbolik.
De tidigaste typerna av födelsedagsfirande som vi känner till, firades i formen av Rite de Passage, dvs en ritualiserad akt som symboliserar en persons övergång från en status till en annan. Då handlade främst om övergången från barn till vuxen genom en bestämd ålder och/eller handling.

Så tidigt som på 2000-talet f kr i Egypten, så vet vi att åtminstone personer med betydande status firade sina födelsedagar. I antikens Grekland var födelsedagsfirandet en allmän sed. Den sågs som viktig ur ett mysterieperspektiv av två anledningar. För det första ansågs en skyddsande komma till en männsika samma dag hon föddes. Anden följde sedan med människan i resten av hennes liv och återknöt specifikt till henne på själva födelsedatumet. Den andra anledningen var att människor ansågs ha en speciell relation med den gud som firade sin dag samtidigt som personen hade sin födelsedag. Detta kan både referera till veckodagsnamnen och till en speciell årsdag som ansågs vara en gudomlighets födelsedag. På det sättet firade man snarare förbundet mellan anden/guden  och personen som var knuten till dem.

Vissa kristna organisationer (t ex Jehovas vittnen) har även i dag valt bort att fira födelsedagar, eftersom de upplever att Bibeln skriver om sådanan högtider på ett negativt sätt.
De större kyrkliga organisationerna håller generellt sett ingen officiell åsikt kring födelsedagsfirande längre.

Själv gillar jag födelsedagar.
Det är ett underbart sätt att visa en människa man tycker om att man uppskattar dem. (Om de vill kännas vid sin födelsedag, förstås. Jag har valt att fylla 29 hela tiden så att jag inte förlorar mig i betydelsen av en siffra.)
Om det är ens egen födelsedag, kan det vara en lika god anledning som någon annan att sätta extra guldkant på dagen. Ibland genom att fira med människor som man tycker om eller bara skämma bort sig själv på föredraget sätt.

Min kära syster fick mig att känna mig väldigt speciell i går. Det var hon som kom med tårta och jordgubbar, bjöd på biobesök (med en film som jag fick välja) och slötittade på Glee med mig fram tills natten var över och det var fullt dagsljus ute. I morgon, lördag, firas det med familjen, mest som en ursäkt för att samla dem och träffa dem.

Födelsedagen kunde inte komma lämpligare än nu, när det är alltför mycket arbete som härjar på mina kalendersidor. En perfekt ursäkt för att koppla av i ett par dagar innan det är dags att dyka in i torktumlaren igen.

Är det någon som vet något om födelsedagsfirande i det förkristna Norden? Berätta gärna, jag är otroligt nyfiken!

Kram på alla!

Jodå, Gud hade en fru!

I kväll blev jag extra inspirerad att skriva!
Jag har nämligen varit i Gamla Uppsala med en vän och tittat på utgrävningarna vid den Norra Kungsplatån, som ligger alldeles bredvid kyrkan. En gigantisk husgrund har grävts fram som är lika stor som de största kända i Norden, eller kommer att visa sig vara större.

Det fick mig att tänka på hur transformationer mellan kulturer går till. Inte helt osökt dök den sumeriska  gudinnan Inanna upp i skallen. Jag ämnar nu visa hur det har gått till när Inanna har inkarnerat hela vägen till Jungfru Maria. Innan någon undrar, så försäkrar jag på min akademiska heder att detta inte är en egen teori som jag hittat på. Den röda tråden går tydligt att följa från början till slut och har omskrivits i vetenskapliga verk. Håll i er, för nu kommer en expressförklaring av en gudinnas femtusenåriga historia!

I den tidigaste skriftkulturen som vi känner till fanns alltså himmels-krigs-, kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Inanna. Innan henne byggdes tempel åt gudinnan Ki ca 3000 f kr (senare kallad Ninhursag) på en kulle där det stått flera andra tempel som vi inte vet något om. Bit för bit tog Inanna över hennes kult.
Inannas kännetecken var en blå mantel, en gördel med fruktbarhetskrafter och en stav med två slingrande ormar (en s k Caduceus). Lejonet, korna och duvorna var hennes djur. Hennes symboler är nymånen och den åttauddiga stjärnan. Hon förknippades också med morgon- och aftonstjärnan (dvs Venus) och med stjärnan Sirius. Förutom att härska över regn och stormar, var hon också ölhusens beskyddare. Hennes färg är blå (efter himmelsmanteln), hon har regnbågen som sitt halsband och zodiaken som sin gördel.
Hennes namn betyder månens eller himlens drottning.
Granatäpplen och kakor förknippas med hennes kult.

Gudinnan Inanna (till höger) med foten på ett lejon och den åttauddiga stjärnan framför sig.

När Babylonierna erövrar Sumer, ärver gudinnan Ishtar-titeln som Himlens drottning. Men hon tar också över den åttauddiga stjärnan och nymånen, samt zodiaken som gördel. Senare ses hon avbildad med en cirkel av stjärnor kring huvudet. Hon är himmels-, krigs- och fruktbarhetsgudinna och råder även över kärleken. Hon avbildas stående på ett lejon och har en Caduceus-stav liksom Inanna. Morgon- och aftonstjärnan är hennes emblem. Liksom Inanna har hon en känd myt kring sig om en resa till underjorden och en döende och en återuppstående älskare.

När Israeliterna hölls fångna i Babylon på 500-talet f kr, influerades de mycket av den lokala religionen.
Redan kring 1300 f kr i Kanaan centrerades kulten kring gudinnorna Ashera och Astarte. Namnet Astarte är en variant av namnet Ishtar, liksom det bibliska namnet Esther. Beskrivningen på Astarte är en kopia av beskrivningen på Ishtar. T ex finns titeln som himlens drottning med, hennes emblem är nymånen och stjärnan och hon har samma funktioner som Ishtar. Aftonstjärnan är hennes emblem och på avbildningar står hon på ett lejon. Sjömän invokerar henne som "Havets Härskarinna". Även Astarte har samma berättelse som sina föregångare om färden till underjorden och har också en döende och återuppstående partner.
Vi vet att Jeremias folk dyrkar henne under exilen i Egypten på 500-talet f kr och bakar kakor till henne..

    Gudinnan Astarte, här stående på en hög med människoskallar.

Gudinnan Ashera var mor till Astarte och hennes funktion var som gudarnas och kungarnas moder. Hon symboliserade livets träd och dyrkades i lundar och i tempel. Hon var gift med himmelsguden El och när alla andra gudar fördömdes av det levitiska prästerskapet, smälte El samman med Jahve. Ashera blev då Jahves hustru.

Samtidigt får den urgamla gudinnan på Cypern allt fler drag som påminner om Astartes. Hon har månen och stjärnan som emblem och i kulten ingår bakade kakor och granatäpplen. Denna gudinna blir på 400-talet f kr känd som Afrodite. Liksom sina föregångare är hon havets härskarinna, styr över krig, kärlek, fruktbarhet och sexuell njutning. Hon har en gördel som ger fruktbarhet, hennes speciella fågel är duvan och hon härskar över himlen som hon reser över i en vagn. Ibland håller hon i en stav.

                                                             Den s k Kinidiska Afrodite.

Hittills har varenda gudinna förknippats med ett halsband och till och med i den germanska delen av världen, återfinns gudinnefigurer med halsband enda ifrån bronsåldern. En del av figurinerna åtföljs av små avbildningar av duvor och de germanska gudinnorna dras också i en vagn.

Ca 217 f kr importerade romarna gudinnan Afrodite till sitt panteon via Sicilien. Gudinnans namn latiniserades till Venus. I hennes tempel förekom rituella samlag och hennes närvaro i templen symboliserades av flera levande duvor. Hon är kopplad till havet och till kärleken och förknippas med aftonstjärnan.

När kristendomen blev statsreligion i Rom i slutet av 300-talet e kr, så var romarna missnöjda med att det bara fanns en Gud och hans son att dyrka. Gudinnans skor hade inte fyllts av någon och det hölls kyrkomöten för att komma tillrätta med problemet. På ett kyrkomöte i början av 400-talet hade man bestämt att Maria, Jesus moder, var jungfru. År 431 hämtade man inspiration från Isis-kulten, som var populär i Rom, och utnämnde Maria till Gudaföderska. Man lät Maria smälta samman med den tidigare dyrkade Venus.

Gudinnans duva blev den heliga anden som kompletterade fadern och sonen. Maria kläddes med en blå himmelsmantel och avbildas fortfarande ibland stående på en månskära och med en cirkel av stjärnor kring huvudet. Hon har också zodiaken som sitt bälte och bältet har fruktbarhetskraft. Vissa kyrkor har Marias bälte i sin samling av reliker. Barnlösa kvinnor sätter det på sig för att bli fruktsamma.
På Cypern kallas Maria ibland för "hon med det gyllene granatäpplet". I kyrkokonsten avbildas hon då och då med granatäpplet.

 Jungfru Maria, stående på en månskära och med en cirkel av stjärnor kring huvudet.

Alla de här gudinnorna (utom Maria) anses som dubbelkönade, vilket är vanligt bland riktigt stora gudomligheter. Ja, vad mer ska jag säga? Texten talar för sig själv. Gudinnan är tydligen fortfarande ibland oss, hon har bara inkarnerat i en ny form (som filmatiseringen av Avalons dimmor så tydligt påpekar i slutet.).

Jag kan bara citera de kraftfulla orden av en av Inannas gamla prästinnor, Enheduanna:

Du bär de uråldriga gudarnas mantel.
(...)
Att förstöra, bygga upp,
lyfta eller sänka
är du, Inanna

Att lämna över den kungliga kronan,
tronen och kungens stav
är du, Inanna.

Att bestämma ödets lotter
är du, Innana.
Att befria
är du, Inanna.

Äring och frid på er allihop!

Minoritetens ödmjukhet

I dag tar en gästbloggare över rodret och ger oss ett perspektiv på hur det är att vara en religiös minoritet i Sverige. Hon är aktiv hedning och öppen med sin tro. Jag kommenterar efteråt, men på kommentartråden. Just i dag är ju bloggen faktiskt hennes.

*trumvirvel*

Minoritetens ödmjukhet
Sedan jag var liten och första gången insåg att man kunde tro på andra gudar än den kristna, så har jag drabbats av en slags aversion mot kristendomen. Den är inte helt logisk, med tanke på att jag inte känner samma sak gentemot islam och andra monoteistiska religioner. Men jag har också insett vad som gjort att jag undviker kristendomen: för att jag varit tvungen. Det har aldrig funnits någon som försökt värva mig till zoroastrismen, jag har aldrig haft en skolavslutning i en moské, vi har inte tjatat ihjäl oss om judiska högtider under grundskolan. Men kristendomen finns överallt, och har väl bestämt sig för att inte vara kristen kan den kännas påträngande.

Den största delen av den svenska befolkningen är antagligen inte troende, men av religiösa så är nog kristna en majoritet. Detta har lett till att de börjar göra antagelser. Är man inte ateist, då är man kristen (eller möjligtvis muslim). "Jag tror på Gud", säger de, utan att behöva berätta vilken gud. Kristendomen är normen bland religioner, och därför behöver kristna inte vara lika ödmjuka som andra.

Jag var nyligen inblandad en konsert arrangerad av föreningen Vox Pascis. Vox Pascis arrangerar konserter och andra händelser med musik från olika kulturer och religioner, i hopp om att skapa förståelse och fred. Jag själv skulle hjälpa till med ett indiskt dansnummer, jag skulle sprida ut blommor. Medan jag står med blommorna och väntar på att programmet ska börja, kommer en kvinna fram till mig.
"Vad ska du ha blommorna till?"
Jag lägger märke till korset hon bär, men tänker att idag, under det här evengemanget, då ska man lägga allt gammalt groll bakom sig.
"Jag ska sprida ut dem, det ska vara en indisk dans, och jag ska strö blommor runt henne som dansar."
"Vad handlar den om?"
"Dansen?"
"Mmm"
"Guden Shiva"
"Vilken gud?" Hon lutar sig närmre.
"Shiva, han som skapar och förstör. En av hinduismens gudar."
"Men det finns bara en Gud!"
"Ja, kristna tror det, men jag tror på flera."
"Det finns bara en Gud!"
"Ja, det tror du. Jag tror annorlunda". Jag anstränger mig för att vara vänlig, ödmjuk.
Det här fortsätter ett tag, där kvinnan till sist gick iväg, med en sista "Det finns bara en gud" kastad åt mitt håll.

                                                          Shiva utför den kosmiska dansen.

En av anledningarna till varför jag inte har problem med att umgås med judar och muslimer är att de vet om att de är i en minoritet i Sverige. De börjar inte övertala en. Därför har jag mer gemensamt med andra minoriteter än med vanliga kristna. Fastän jag egentligen inte vill känna obehag av kristendomen, så har mina erfarenheter format mig.
Och i polyteistiska system är det svårt att säga "mina gudar är de enda rätta!" Det finns en inbyggd ödmjukhet, eftersom om "mina" gudar finns och de är många, varför skulle de inte finnas ännu fler?

Ordning och kaos

Ordning och reda, pengar på freda'.
Det är ett gammalt uttryck som min socialistiska mor brukade använda, troligen ett gammalt slagord från en tid där lönereglerna inte alls var självklara. Visst är det skönt med ordning och reda? Att man liksom vet vad man kan förvänta sig från den bas man har i livet, att ens bostad plötsligt inte är borta när man kommer hem från jobbet en dag, eller att en morgon när man vaknar är himlen grön.

Eftersom jag gav koncepten gott och ont en känga i förra inlägget, är det inte mer än rättvist att jag nu diskuterar en dualism som igår i min egen trosuppfattning och öppnar upp för kritik kring den. Inom ett flertal gamla polyteistiska religioner brukar man som religionshistoriker tala om just Ordning och Kaos som motsatsförhållanden. Det är lätt att försöka översätta begreppen till Gott och Ont, men i det här fallet handlar det om helt andra innebörder.

Ordet kaos använder vi oftast som beteckning för något som är en stor oreda, oordning och en salig röra. Det är också ungefär så det definieras i en ordbok.
Ordet kaos kommer från den klassiska grekiskan och syftade i sin samtid till den oändliga rymden som fanns innan universum blev till.  I denna rymd fanns då bara en formlös massa. Motsatsen till detta kaos var då Kosmos, dvs universums existens. I och med uppkomsten av kosmos, så går det att finna regelbundenheter i dess funktion. Planeter och stjärnor tycks röra sig i vissa banor. På planeten Jorden går solen upp och ned enligt en regelbunden rytm varje år.

På en mikronivå har vi samhällen som har sina egna rutiner och sin egen ordning. Det finns lagar som ska upprätthållas, rutiner för att hålla samhällets ekonomi i schack och ibland rutiner för att värna sig mot naturens nycker. När allt fungerar som det ska är det Ordning. I många gamla kulturer var Kaos något som ständigt hotade Ordningen på olika nivåer.

                                                Tiamat, här jagad av en ivrig Marduk.

Inom Babylonsk mytologi fick hjälten Marduk kämpa mot draken Tiamat, som egentligen betecknade saltvattnet (havet). Ursprunglingen var Tiamat tillsammans med Apsu (sötvattnet) ansvarig för livets uppkomst.  En serie gudomligheter föddes ur dem. Senare blev det krig mellan Tiamat och gudarna och det var då som Marduk besegrade henne och skapade världen ur hennes döda kropp. (Ur Tiamats make, Kingu, skapas människan).

I det forntida Egypten ser vi en kontinuerlig kamp mot kaos. Varje natt måste solen färdas i en båt genom underjorden innan den kan resa sig ovan marken igen nästa morgon. I de djupaste hålorna i underjorden hotar kaosmonstret Apep solbåten. Som tur är ackompanjeras solen av några gudar och gudinnor. Längst fram i fören står storm-, jägar- och krigsguden Set med ett höjt spjut. Varje natt genomborrar han Apep med spjutet så att solen kan resa sig igen nästa morgon.
(Set var ingen kaotisk makt eller "ond" gud för egyptierna. Han skyddade landet från dess fiender och hade flera andra viktiga funktioner för att upprätthålla ordningen. Först tusentals år senare, med grekernas invasion av Egypten, och senare med den förkyrkliga kristendomen, blev han sedd som en destruktiv makt som kunde vara farlig för människor.)

                                     Set besegrar Apep i underjorden och räddar solbåten.

Om vi nu tittar på den fornnordiska religionen, ser vi att kosmogonin omfattar nio världar. (Nej, jag skrev inte fel. Kosmologi handlar om världens uppkomst, kosmogoni om hur världen fungerar/ser ut.) I flera av dessa världar bor det jättar eller halvjättar. Emedan jättarnas roll gentemot gudar kan variera i allt från äkta hälfter till bittra fiender, så kan man säga att jättarnas närvaro i världen utgör ett potentiellt hot mot människor och den rådande Ordningen. De kan, även om de uppenbarligen ingår i världsordningen, vara skapare av kaos som måste bekämpas för att gudar och människor ska kunna upprätthålla sin existens.
Här ser vi också i en av skapelsemyterna att världen är skapad från en jättes kropp.

Vi som ser den fornnordiska religionen som en del av vårt religiösa liv har givetvis lika många förklaringar på vad jättarna symboliserar som vi har medlemmar. För mig handlar jättarna om naturkrafter som vanligtvis inte har någon direkt kontakt med människorna, vad det gäller förbund (som gudarna har med människorna) eller intresse av människosläktet. En del jättar är i någon slags gränsfall, där de mytologiskt har ingått äktenskap med gudar eller gudinnor och därför sedan kan åkallas eller ingå i förbund med människor.
Andra ingår inga äktenskap, men har likväl med människorna att göra till viss del. Ett exempel på detta är ödsgudinnorna, Nornorna, som vanligen tolkas som medlemmar av jättesläktet. De utmäter varje levande varelses öde och livslängd och de kommer att fortsätta med det, oberoende av om människosläktet existerar eller inte.

En tolkning av Nornorna. Med tanke på att de sitter och spinner ihop ödestrådar, så har de det säkerligen mer livat än så här.

Dessa naturkrafter och naturkoncept som jättarna symboliserar för mig, kan vara allt från berg och fjäll till stormar och bitande köld och frost. De kan vara naturkatastrofer som hotar att kasta omkull ett samhälle, såsom oväder, jordbävningar, översvämningar och vulkanutbrott. De handlar om den vilda naturen och om kosmiska krafter som människor inte egentligen kan rå på, men göra sitt bästa för att skydda sig mot. Som tur är finns det ibland gudinnor och gudar som kan hjälpa till att skydda människorna mot dylikt och det finns förstås jättar som innebär gränsfall och som går att åkalla för hjälp.

Ett exempel är jättinnan/gudinnan Skade, som gift sig med havsguden Njord. Hon står som gudinna (min tolkning) för bl a jakt och har sin hemvist på fjället. Den sidan av henne som dominerar fjället är jättinnan. Men för de som befinner sig på hennes domäner, kan hon hjälpa snarare än att hota, då hennes status som gudinna innebär att hon har övergått till att vara en del av det som upprätthåller ordningen.

Gudarnas funktioner ser alltid ut att vara direkt relaterad till människor. Freja står för mänskliga koncept såsom strid, kärlek och mysterietraditioner. Oden står för strid, mysterietraditioner och det härskande skiktet i ett samhälle (Man skulle kunna tro att han haft en funktion som kärleksgud med alla sina utomäktenskapliga relationer. Vem som är den största slampan mellan honom, Frej och Freja är oklart). Tor står för åskan och det livgivande regnet på åkrarna, för beskydd av människorna gentemot jättarna och för beskydd av familjen. Hans hustru Siv står för välståndet i hemmen och den goda skörden. Frej symboliserar både sexualitet och fruktbarhet och är den del av den akt som gör att naturen befruktas och växtligheten återvänder efter vintern.  Även han har en viktig funktion när det gäller goda skördar för människorna. Heimdall vaktar bron Bifrost mellan människornas och gudarnas värld. Listan kan göras oändlig.

Här far Tor över himlen med sin vagn och med hammaren Mjölner i högsta hugg. Med honom i vagnen är trickstern Loke, som är hälften jätte och hälften gud, samt tjänarna Tjalve och Röskva.

Andra mellanfall är havet. Det ser ut som om forntidens troende har uppfattat havet som något tillhörande jättarnas värld. Midgårdsormen förknippas ofta med havet (Tor försöker fiska upp den med föga framgång i en myt) och denne är född av Loke, som är hälften gud och hälften jätte, tillsammans med jättinnan Angerboda. Havshärskarinnan Ran och havshärskaren Ägir anses vara av jättesläkt. Ran fångar in de drunknade i sitt nät och låter dem vistas i hennes salar på botten av havet.
Sedan har vi Njord, som är av gudaätten Vanernas släkte. Han är ingen jätte, men hans funktioner som havsgud verkar mycket mer inriktad på människornas aktiviteter. Han vakar bl a över fiskare och seglare.

Så ett enda koncept som havet kan innehålla flera aspekter. Det kan vara livsfarligt för människor i varierande grader, men också livnärande och nödvändigt för handelsresor. Därav symboliseras havets olika aspekter av både jättar och gudar.

Jättesläktet i sig är inte ondskefullt. Ondska och godhet hade ingen plats i den förkristna mytologin. Det som var viktigt var att upprätthålla ordningen. Men även inom ordningen fanns destruktiva krafter som ansågs som nödvändiga eller viktiga. Dödsgudinnan Hel föddes också av Loke och Angerboda och är därav syster till Midgårdsormen. Men hennes område, döden, är även den en del av den rådande ordningen. 

Resultatet efter en isstorm. Ett typiskt exempel på en naturkraft som jättarna kan symbolisera.

Jättarna kan vara våldsamma krafter som sprider oreda och förvandlar ett samhälle till kaos, dvs en formlös massa där inget finns. Deras kraft kan över en natt bryta ner strukturer som tagit årtusenden att skapa. Men de ingår i världsträdet Yggdrasil och har sin givna plats i världarna.
Både gudamakter och jättar kan uppföra sig illa. I myterna kan de ljuga, stjäla och vara otrogna mot sina respektive. De dominerar i sina respektive områden, men har begränsingar. Tor anses sällan åkallas för sitt skarpa intellekt, emedan han står rak med sin hammare mot hotande makter och är en utmärkt beskyddare i tider av nöd. Frigg och Oden kanske inte ser trohet i sängen som speciellt viktigt och de ljuger och stjäler gärna för att komma dit de vill. Men de är båda ofantligt visa och förvaltar tillvarons mysterier. Och de kan leda och vinna en strid vid behov.

Jag ser inte jättarna som en inkarnation av kaos, utan något som har potential att orsaka kaos. De är naturkrafter och naturkoncept med en egen agenda som inte alltid tar hänsyn till människor och gudar. En del kan blidkas genom symbolik som äktenskapliga förbund med gudomligheter, andra måste bekämpas som Tiamat i Babylon.

Någon som har kommentarer kring hur de själva ser på jättarna versus gudarna eller på ordning och kaos?
Berätta gärna!

Just nu inväntar vi Tor här uppe i östra Svealand. Vi lär få höra en del Tordön (Tor-dån), men Tor kallas inte Dundraren för intet.

Lycka, kramar och välgång!

                             Exempel på en Torshammare, en utmärkt amulett för beskydd i svåra tider. Bilden  är tagen från http://www.vikingkristall.com/.