Själv lider jag av ett tíll synes överstimulerat idéflöde, men det är så klart inte alla idéer som är bra. Dock har jag i egenskap av konstnär och hedning upplevt ögonblick som jag skulle hävda var högst inspirerande och kanske då ibland av utomstående makter.
Så fort jag börjar arbeta med en gudomlighet på något sätt, vare sig jag ska utföra en ritual, spådom eller schamansk extasresa, kan det forsa in ord och musik på olika versmått. Just då upplever jag inte att jag krystar fram något. Jag skriver bara ner allt jag får i huvudet och det snabbt innan det försvinner. Jag känner mig som en stenograf till någon yttre makt, vars verk jag bara citerar.
Efterom skriften är en av mina främsta konstnärliga uttryck, så är det inte alls så konstigt. Och givetvis kan det vara som Jung säger, att jag får kontakt med mitt undermedvetna och upplever det som en utomstående makt. För mig finns det ingen skillnad. Jag tror, att om ett yttre väsen kontaktar mig på något sätt, så kommer det via den kanal jag kallar det undermedvetna vare sig jag är sovande eller vaken.
Vad som finns i mig, finns utanför mig och tvärtom, vad det gäller relationen jag har till de makter jag arbetar med.
I många äldre kulturer ses inspirationen som något utifrån givet.
Beteckningen inspiration syftar till en konstnärlig eller religiös ingivelse, ett tillstånd av kreativitet som från början ansågs orsakat av andemakter eller gudomligheter. Ordet betyder egentligen att någon andas på dig eller i dig eller att du själv andas in och uttrycket härstammar från både grekiskt och hebreiskt håll.
I antikens Grekland ansåg man att en poet eller annan typ av konstnär kunde gripas av en gudomlig extas och börja skapa som besatt (Furor Poeticus). Då var konstnärens sinne i synkronicitet med gudomligheterna eller andra väsen och hon eller han återgav då de höga makternas tankar och idéer i sin konstnärliga form. Inspirationen kunde antingen ses som direkt riktad till konstnären som ett speciellt idékoncept från makterna eller så kunde konstnären försätta sig i ett tilstånd för att få snudda vid de högre makternas tankar.
De flesta som sysslar med en eller annan konstform känner säkerligen igen beskrivningen.
En del specifika gudomligheter ansågs ge inspiration och vissa vakade över specifika konstformer. I Grekland har vi t ex muserna, ett omstritt antal gudinnor som först vakade över poesin men som sedan fick fler konstformer och intellektuella aktiviteter att styra över.
I den Nordiska mytologin är mjödet en av de främsta källorna till skaldekonst och inspiration i största allmänhet. Enligt de bevarade myter som finns, stal Odin mjödet från jättarnas värld och förde det till gudar och människor. Odins agerande här är väldigt typiskt för tricksterkaraktärer i deras egenskaper som kulturbringare.
Uppkomsten av skaldekonsten i sig är tätt sammankopplat till mjödet inom samma mytologi. En vis gud vid namn Kvaser dödades av dvärgar och hans blod blandades med honung. Alla som drack av det blev visa eller fick skaldekonstens gåva. Kvaser själv föddes dessutom när asar och vaner slöt fred efter att ha kämpat mot varandra i världens första strid. Då spottade de båda gudasläkterna i ett kärl och upp kom Kvaser. (En intressant detalj, om man nu tycker att detta är intressant, är att saliv på den tiden då myterna troligen kom till ofta användes som jäsämne under mjödbryggning.)
Kvaser kan mycket väl ha varit en form av sädesgud. Åtminstone är myten där en gudomlighet dödas och återuppstår en tid senare i en tunna med mjöd, öl eller vin ett vanligt tema i olika kulturer. Speciellt om gudomligheten i fråga har med en växt att göra som ingår i rusdrycksreceptet.
Det här med mjödet som inspirationsämne är inte särskilt typiskt för just Norden. Det äldsta arkeologiska spår av mjöd som vi känner till kommer från Kina och är ca 9000 år gammalt. I texter nämns mjödet först för ca 3700-3100 år sedan i den indiska Rig Veda.
Mjödet har haft en roll i många äldre kulturer över hela världen. Förutom Norden, Indien och Kina, så syns bl a Sumer, Babylon, Egypten, Grekland, Rom och Mayariket bland de kulturer som brukade mjöd och ansåg att det var gudarnas dryck.
Vi i Norden har använt mjödet åtminstone sedan bronsåldern.
Att mjödet uppfattas som gudomligt är inte alltför märkligt. Dels kan det ju vara härligt inpirerande i lagom mängd och dels så är det inte ovanligt att rusdryck som mjöd brukas eller har brukats i religiösa sammanhang över hela världen. Man dricker med gudarna, man offrar dryck till gudarna, man dricker för att uppnå ett extatiskt rus och få kontakt med gudarna, etc.
Nej, jag tror inte på det här som en dålig förevändning för alkoholism. Med rusdryck som med gudar bör man tänka på måttlighet i kontakt, på det viset att det är meningslöst att ta överdrivet mycket kontakt med dem om man inte vill något särskilt. (Tänk själv hur kul det är om någon ringer upp dig sextio gånger om dagen bara för att "prata lite".)
Jag tror på något sätt att våra närmaste gudar vakar över oss i alla fall, utan att vi behöver överösa dem med dagliga böner och önskemål. Jag håller mig till direkt kontakt genom extasresor och ritualer endast i specifika göromål. I övrigt upplever jag i vilket fall en konstant närvaro i mitt liv. Ibland kan jag uppleva att jag hör och förstår dessa gudar och makter i alla fall, utan rituella sammanhang och jag litar på att kontakten mellan oss är intim nog för att egentligen inte behöva en mängd ceremonier varenda gång.
Men hjälper mjöd i kontakten med makterna? Jag använder mig för det allra mesta av andra tekniker. Inte för att jag vill moralpredika inför mina läsare, utan helt enkelt för att det är rimligt. Ingen vill bli ett skrålande pucko framför sina gudar.
Äring och frid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar