Afrodite och jag

I början av bloggen skrev jag ju att jag såg mig som polyteist. Ändå har jag hittills bara skrivit om ett enda intimt möte med en gud. Så kan vi ju inte ha det!
Så nu tänkte jag berätta om fler möten, med början hos en välkänd gudinna. Ledsen ifall bloggens titel utlovar berättelser om orgier, det blir inget sånt i den följande texten.

Afrodite var egentligen den som kom först till mig, tillsammans med Hermes. Efter att jag hade sett julkalendern Stjärnhuset, kände jag en stark dragning till antikens Grekland och dess religion. Jag ritade tolkningar av Afrodite ofta och upplevde att jag "kände" henne. Många år senare, under min studietid på universitetet, fick jag under regressionsterapi veta att jag hade haft med henne och det antika Grekland att göra i andra liv också. Innan dess hade jag en bild på henne uppsatt i mitt barndomsrum. När jag reste till Grekland i tidiga tonåren, besökte vi bl a ett tempel där hon hade haft sin kult. När jag såg det, så var det som att hitta hem. Jag fick en stark känsla av samhörighet med den nu utdöda kulturen och än i dag känner jag mig som en multi-medborgare, varav Grekland bara är en av de områden som har en speciell plats i mitt hjärta.

Ett av Afrodites tempel i Turkiet.


Men när guiden pratade om hur kulten hade utövats där, tyckte jag att hon var alltför världsfrånvänd i sin beskrivning. Min mage och mina minnen pratade om religiösa uttryck som var väldigt intimt förbundna med profana sysselsättningar. Vi som arbetade som präster/prästinnor läkte människor, både andligt och fysiskt. Vi hade ofta hantverkare och bönder knutna till templena. Våra dagliga sysslor var långt mer förknippade med vardagliga och praktiska göromål än vad man hade kunnat tro. Så klart hade vi dagliga ritualer inför det gudomliga. Vi skrev ned hymner, magiska formler och myter och vi arrangerade vissa årliga högtider till lokalbefolkningen, men den allra största delen av tiden gick åt för att tjäna samhället.

Det var inte helt olikt ett typiskt kloster, med undantaget att de flesta av oss inte hade kyskhetslöfte och att vi knappast var bundna till templet på det sätt som många nunnor och munkar var till klostret. Vi hade inte försakat det världsliga för det andliga. Våra gudar var immantenta, dvs närvarande i vår värld, och på så sätt var de heliga och de profana plikterna oskiljaktiga.

Vid detta tempel upplevde jag en närhet till Afrodite som jag hade känt förr. Jag lärde känna henne igen och det berörde mig starkt. Medan guiden talade om henne i kärleksansvariga och sexuella aspekter, såg jag en mörkhårig gudinna som skrattande dansade en maktdans kring templet. Hennes ögon var vassa som spjut och spjut var vad hon höll i handen, liksom en pilbåge. Hon kände till alla mysterier i himlen och på jorden och hon var själv en av de makter som genomsyrade allt.
Hon gav allt av sig själv och var ändå helt otillgänglig.

Då forskade jag inte riktigt vidare i saken. Den besvärliga perioden i tonåren började och inte förrän tiden kring schamantrumningen sökte jag upp henne igen.  Det var efter jag hade haft det första mötet med Loke. Jag var då arton år (jag hade mött Loke när jag var sjutton) och hade aktivt börjat att spåra händelser tillbaka i tiden som hade med gudomliga möten att göra. Afrodite hade varit i mina tankar i några månader. När jag nu satt på en strand i skymningen under en varm sommarmånad och såg på solnedgången, väckte det många minnen i mig från andra solnedgångar vid andra stränder. Jag tänkte då att väster var Afrodites väderstreck och mindes hyllningar till henne vid havet.
Jag blundade och fokuserade på henne.

Tolkning av Venus/Afrodite från British Museum, London.

Det var hennes aspekt som kärlekens och sexualitetens gudinna som kom till mig, men den var förenad med ett kosmiskt mysterium som helt ingick i gudinnans funktion.
Jag fick en slags insikt om hur Attraktion fungerade. Hur alla lyckade kemiska föreningar ger upphov till något nytt, från kosmos start och in till den nyaste stjärnan. Att det är Attraktionen i sig som är bränslet och upphovet till livet självt, hur alla ämnen i universum bildas och utvecklas. Det låter säkert som den fösta lektionen i blommor och bin, men jag hade aldrig sett på saken ur ett så brett perspektiv förut.

Likaväl fick jag en insikt om hur saker dog och jag förstod varför dödsgudinnorna ofta är fruktbarhetsgudinnornas systrar i äldre mytologier. Jag hörde havet i bakgrunden och hörde hur vågorna slog in och drog sig ut. Det var då jag insåg att allt i kosmos andas. Utandningen är den skapande rörelsen som formar liv, som utvidgar universum. Inandningen kallar tillbaka det som har skapats, för det åter till vart det kom ifrån. Det är två helt olika sidor av kosmos, men andetagen kommer ur samma mun. Vi vet i dag att universum utvidgar sig (eller, vi antar det) och att det kan börja dra tillbaka sig igen. En del forskare tror att Big Bang har hänt mer än en gång, att de utvidgande och sammandragande rörelserna är upprepande.
Jag tror att det är exakt så det fungerar. Och jag tror inte att tiden är linjär. Men det är en annan fråga.

Att Attraktionen och därav Sexualiteten hängde helt samman med skapande kändes rätt för mig. Den kraften var själva livet, anledningen till all utveckling i kosmos. Och så har vi Kärleken, en världsomfattande kraft som har oändligt många ansikten. Den kan sammanblandas med sexualitet och attraktion och leder då ofta till en helt otrolig nära livet-upplevelse. Den kan handla om kärleken till ett barn och gör då människor medvetna om de hänger samman med andra människor och hur viktigt det är att kunna leva för andra likväl som sig själv. Jag insåg med andra ord att kärleken var en av de dyrbaraste varorna som kosmos hade att erbjuda. Jag tänkte i ett reinkarnationsperspektiv och funderade över hur många liv som möjligen kan gå åt på grund av något som orsakas just av kärlek. Inte bara den mysiga tanken på själskamrater. Kärleken har som sagt många ansikten.

Vi kan jaga någon vi älskar genom flera liv, men det är inte alltid kärleken är besvarad. Vi kan jaga kärleken i sig, i hopp om att finna den i  andra människor. Vi kan hamna i knasiga triangeldrama om och om igen. Vi kan ha börjat hata de vi älskade och vill hämnas, etc. Hela relationsspektrat från "Hem till gården" kan vara anledningen. I det ögonblicket såg jag gudinnans storhet. Jag såg hur alla levande varelser i kosmos hade en del av henne i sig och hur många som liv efter liv utförde handlingar i hennes namn. Hon var oändlig.
Allomfattande. Och hennes syster Döden andas in hennes kraft från samma moder som de båda kom från.

Jag har lärt känna andra kärleksgudinnor sedan dess. Afrodite är en av dem som har varit med mig längst.
Som jag har beskrivit här, har hon en mystisk och krigisk sida också. Att slåss för något, att känna vrede och motivation, är i högsta grad livsgnista. Att sexualitet och krig hänger nära samman ser vi i många gudar och gudinnor. Vi kan kalla det passion, för enkelhetens skull.

Afrodite är för mig en av de kärleksgudinnor som påminner dig om att allt du vill ha från henne måste ha ett pris. Det betyder att du måste lämna plats i ditt liv där du vill ha in det nya. Om du inte själv flyttar på det du vill ha bort eller ger det nya utrymme, kommer hon att göra det åt dig. Och det kan göra ont. Men när hon sedan ger är det verkligen värt det.
Missbruka aldrig hennes förtroende. Om du lovar henne något, så stå vid det. Hon är en krigare med ett hett temperament också och kommer att hålla dig vid ditt ord. Samtidigt älskar hon dig villkorslöst, med alla dina brister, även om du bryter dina löften. Hon påminner dig om dina bästa sidor, om att du har attraktionskraft som alla andra och att du är värdig att ta del i kärlekens komplicerade värld. Hon kan avslöja mysterier för dig om du är villig att lära från henne.
Hon kan få dig att älska din egen sexualitet och läka själsliga sår som har tagit dig livstider att läka.

Det är den Afrodite jag känner.

Stora kramar!