Personligheten speglar det gudomliga

Nu firar jag Midsommar- igen.

Den här gången är det med familjen och det ingår klassiska, trevliga element som att grilla ute, äta nypotatis med hemmagjord aioli, sill, fruktsallad med jordgubbar och så vidare. Vi har en hög ungar och två katter som leker på våran gräsmatta och ingen av ungarna eller katterna tillhör oss. Någon har barrikaderat vår tomt med ett rosa litet Disneytält för prinsessor och min 72-åriga morbror envisas hela tiden med att spela Lady Gaga-låtar om och om igen, samtidigt som mina nyförälskade kusiner hånglar med sina respektive vid matbordet. Ibland blir någon förbipasserande granne indragen på ett glas vin. Förra året var det en prydlig 87-årig kvinna som var ute och gick med sin hund. Hon slutade med en rejäl fylla, sittandes på vår trädgårdsbänk med det grövsta språk jag någonsin hört!
Jag älskar våra Midsomrar!

Förra årets midsommar i vår trädgård.

Nu har jag tagit en tillfällig paus från att bli jagad med en vattenpistol och tänker berätta om hur jag ser kopplingen mellan mig och de makter jag är i förbund med.
Jag ser på gudar och gudinnor som en typ av varelser som råder över olika koncept, må de vara abstrakta eller konkreta. En sådan varelse är mångsidig och komplext sammansatt. Dock har de genomgående teman i sin personlighet. Jung skulle i det här fallet börja tala om arketyper, men den tanken kan bli komplicerad. När man möter en gudomlighet som kommer en nära, framgår det ofta att det man först sett av dem bara är toppen på isberget.

Om jag får ett nära förbund med en gudinna som Afrodite, får jag kanske först kontakt med henne genom en av hennes egenskaper. Efter hand lär jag känna henne bättre och ser en myriad av sidor som speglar hennes funktion.  Jag som person dras speciellt till de egenskaperna hos henne som är tongivande hos eller viktiga för mig. Efterhand som livet tar sina olika turer kan man komma att skifta fokus på gudomliga egenskaper i takt med sig själv. Man kan också, som troende, komma nära egenskaper hos en gudomlighet som man själv skulle behöva mer av. Det kan inspirera till positiv självutveckling.

Den egyptiska gudinnan Sekhmet och en av hennes tillbedjare.

Jag tänker också att de gudar och gudinnor som kommer till mig inte söker upp mig slumpartat, lika lite som om jag skulle söka upp en kraft på det sättet. Jag tror att den ömsesidiga kärleken mellan en gudomlighet och människa handlar om en sammankoppling av ett gemensamt element som finns både inom dig och inom gudomligheten i fråga. Det finns ett igenkännande, en outtalad förståelse.

Genom att acceptera den gudomlighet som kommer till dig, öppnar du också för möjligheten att lära känna gudomlighetens sidor närmare- och därmed dig själv.

För mig känns polyteism väldigt naturligt eftersom jag ser människor som mångsidiga och komplext sammansatta varelser i sig. Därför är det i min tankevärld "självklart" att en person inte kan speglas av en enda gudomlighet.
Nu ska jag generalisera litet och säga att de polyteister jag stött på ofta upplever en eller ett par gudomligheter närmare sig än andra. Dessa brukar vara permanent sammanbundna genom hela livet, även om kontaken mellan dem inte alltid är lika stark. Jag brukar själv särskilja på kontakt med dessa närmsta och övriga gudar genom vilka jag tror kommer att vara med mig på min dödsbädd (och förhoppningsvis efter döden).

I livets olika faser kanske man tillfälligtvis får kontakt med andra gudomligheter än de närmaste. Antingen genom att man uppsöker dem själv eller genom att de uppsöker en. Dessa makter kan ha ett väldigt intensivt inflytande i ens liv ett tag, för att sedan blekna bort och lämna plats för något annat. Andra stannar, men förhåller sig på olika avstånd ifrån en tills man speciellt vänder sig till dem. Det är inte alltid man får ett svar när man vill söka upp dem heller.

En typisk adorant, dvs tillbedjare. Figuren här vänder sig till sina gudar genom att sträcka händerna i luften på dylikt sätt.

Hur ser relationen ut mellan mig och en gudomlighet?
Jag skulle beskriva relationen med mina närmaste gudomligheter som ett syskonskap. De är dock de äldre, starkare syskonen och de visare, men kärleken vi har till varandra kan jämföras med nära familjemedlemmar, bästa vänner eller älskare. Det är en intimitet som ibland upplevs som stående intill och ibland som boende inuti en själv. Jag möter dem oftast på ett direkt sätt genom transtillstånd och drömmar. Då är de väldigt tydliga och mötena är otroligt stärkande. Ett par av dem kan plötsligt närvara nästan var som helst, i de mest oväntade ögonblick.

Jag är hängiven mina gudar, men jag är inte en slav under dem. Jag är deras bundsförvant och beundrare. Vi har varandra för att vi ser varandra som vi är och är villiga att ta varandra an precis så. De kan hjälpa mig mot personlig utveckling, men ingen av dem skulle försöka att ställa krav på mig att vara någon jag inte kan vara. Min sexualitet, mina glädjeämnen och mina mål i livet är mina egna.
De jag litar på kan leda mig på bättre vägar, även om det från början inte alltid kan se ut så. Det är en fråga om tillit. Hittills har jag aldrig blivit besviken.
Men min tillit är inte en mental blindhet. Kärleksrelationen med dem skulle snabbt ta slut ifall de ville mig eller min omgivning något illa.

Nu är det dags att trösta barn som blivit blöta i vattenkriget utanför. (Hoppas att deras gråt inte är en fälla. De har lurat mig förut.)
Glada Midsommarhälsningar!