Födelsedagen en "hednisk" sed?

I går skrev jag inte en enda rad, för jag fyllde nämligen år. Då passade jag på att vältra mig i socialt umgänge, chokladtårta och bio.
Den här gången blir inlägget dessutom chockerande kort (för att vara mitt).

Visste ni att i den tidiga kristendomen firade man inte födelsedagar, eftersom det ansågs vara en hednisk sed?
Inte ens Jesus födelsedag skulle visas någon uppmärksamhet.
Detta är inte alltför märkligt, då sedvänjor i olika kulturer ofta sätts i en religiös kontext eller består av religiösa element. Även om mycket med tiden kommer att handla mer om tradition än om själva religion (som t ex julaftonsfirandet i Sverige) så anknyter högtiderna ofta till sin kultur med olika typer av symbolik.
De tidigaste typerna av födelsedagsfirande som vi känner till, firades i formen av Rite de Passage, dvs en ritualiserad akt som symboliserar en persons övergång från en status till en annan. Då handlade främst om övergången från barn till vuxen genom en bestämd ålder och/eller handling.

Så tidigt som på 2000-talet f kr i Egypten, så vet vi att åtminstone personer med betydande status firade sina födelsedagar. I antikens Grekland var födelsedagsfirandet en allmän sed. Den sågs som viktig ur ett mysterieperspektiv av två anledningar. För det första ansågs en skyddsande komma till en männsika samma dag hon föddes. Anden följde sedan med människan i resten av hennes liv och återknöt specifikt till henne på själva födelsedatumet. Den andra anledningen var att människor ansågs ha en speciell relation med den gud som firade sin dag samtidigt som personen hade sin födelsedag. Detta kan både referera till veckodagsnamnen och till en speciell årsdag som ansågs vara en gudomlighets födelsedag. På det sättet firade man snarare förbundet mellan anden/guden  och personen som var knuten till dem.

Vissa kristna organisationer (t ex Jehovas vittnen) har även i dag valt bort att fira födelsedagar, eftersom de upplever att Bibeln skriver om sådanan högtider på ett negativt sätt.
De större kyrkliga organisationerna håller generellt sett ingen officiell åsikt kring födelsedagsfirande längre.

Själv gillar jag födelsedagar.
Det är ett underbart sätt att visa en människa man tycker om att man uppskattar dem. (Om de vill kännas vid sin födelsedag, förstås. Jag har valt att fylla 29 hela tiden så att jag inte förlorar mig i betydelsen av en siffra.)
Om det är ens egen födelsedag, kan det vara en lika god anledning som någon annan att sätta extra guldkant på dagen. Ibland genom att fira med människor som man tycker om eller bara skämma bort sig själv på föredraget sätt.

Min kära syster fick mig att känna mig väldigt speciell i går. Det var hon som kom med tårta och jordgubbar, bjöd på biobesök (med en film som jag fick välja) och slötittade på Glee med mig fram tills natten var över och det var fullt dagsljus ute. I morgon, lördag, firas det med familjen, mest som en ursäkt för att samla dem och träffa dem.

Födelsedagen kunde inte komma lämpligare än nu, när det är alltför mycket arbete som härjar på mina kalendersidor. En perfekt ursäkt för att koppla av i ett par dagar innan det är dags att dyka in i torktumlaren igen.

Är det någon som vet något om födelsedagsfirande i det förkristna Norden? Berätta gärna, jag är otroligt nyfiken!

Kram på alla!