Det var ju inte direkt så man lärde sig att tro i skolan. Vi sjöng morgonpsalm i lågstadiet ("Vår klara sol går åter upp") och under religionslektionerna fick vi inte särskilt mycket information om den typen av religioner. Tyngden låg istället på de tre monoteistiska, s k patriarkiska, religionerna: Kristendomen, Judendomen och Islam. Inget fel i detta. Men för mig kom aldrig dessa religioner "naturligt". Känslan var liksom inte rätt.
Och på något vis så "visste" jag att jag haft mycket att göra med religion tidigare, men en helt annan typ av religiöst tänkande. Framförallt var det inte jag som valde den polyteistiska religionen. Den valde mig.
Det började med en gudinna. Jag kan inte ha varit mer än tio när jag först kände hennes närvaro. Jag visste inte vem hon var, jag hade bara en känsla av hennes personlighet. Kan man säga så? Jag menar att hennes osynliga närvaro utstrålade hennes natur och intentioner. Först försökte jag översätta henne till det religiösa språk jag lärt mig och föreställde mig att hon var en ängel. Åtminstone kändes hon vänligt sinnad gentemot mig och jag föreställde mig henne som en ljus gestalt, symboliskt talat.
Men magkänslan (eller hennes närvaro) talade om att hon var gudomlig i sin egen rätt. Hon var allomfattande kärleksfull, rolig och otroligt stark! Hon var en förstklassig jägarinna och krigerska med en överlägsen känsla för taktik och strategi. Hon dansade också. Jag förstod att hennes dans var något mer än bara ett framträdande. Den hade en symbolisk mening som jag först senare kom att förstå.
Ibland såg jag henne för min inre bild med pilbåge i hand, ibland med spjut. Hon var hårdast bland de hårda och samtidigt mjukast bland de mjuka.
Jag gjorde inget försök att förstå vem hon var på den tiden.
Några år senare bleknade hennes närvaro tillfälligt och ersattes av två andra gudar. Den ena kände jag inte namnet på. Jag bara såg honom på avstånd, en jägare som rörde sig i vildmark, men inte i någon nordisk natur, utan i en röd, uråldrig öken. Den andra kände jag igen tämligen snabbt. Det var Hermes, den grekiska guden med de bevingade skorna. Från och med då fick jag en insikt om att de sammanlagt tre väsena som jag känt av var gudomliga.
Nu när jag skriver om närvaro hit och närvaro dit, så bör jag nämna att jag inte befann mig i någon krisartad situation vid tillfället när det här hände. Jag har försökt gå till botten med just detta i vuxen ålder, men inte hittat någon annan förklaring mer än att jag hade en tämligen god fantasi. Men jag upplevde inte att "närvaron" kom från mitt huvud. Den här gudinnan (och gudarna) verkade veta en mängd saker som jag inte hade en aning om. Deras sinnen tycktes övermäktiga för en människa att begripa och deras närvaro kändes i hela min kropp. Jag hade helt enkelt en religiös upplevelse.
Under tonåren rationaliserade jag bort den här närvaron och vände mig inte till den alls. Krisen slog då till i föräldrahemmet och jag upplevde ingen fast punkt någonstans. Jag stängde på något vis dörrarna utåt och måste omedvetet ha ställt in mig på att överleva. Dock kunde jag drömma om jägaren med spjutet i öknen och ibland upplevde jag en stark känsla att stå med hans spjut i handen och med honom bakom mig, tyst och allvarlig.
Nu kommer ett sånt där hopp igen, när jag landar i sjutton års ålder. Då stötte jag för första gången på en grupp människor som ägnade sig åt schamantrumning. Det är ett ganska klumpigt ord att använda, eftersom en schaman egentligen definieras som en person som utför vissa religiöst betonade uppgifter åt ett samhälle.
I populärreligiösa sammanhang är schamanen mest känd för att kunna frigöra sig från sin fysiska kropp och färdas mellan olika världar (eller dimensioner). Traditionellt gör han detta i tjänst till sitt samhälle, som kan behöva hjälp med att bekämpa sjukdomar eller fiender, hitta svar på svårlösta frågor eller ibland utöka sina kunskaper som medlare mellan sin egen värld och de övriga världarna.
En av ett flertal metoder för att göra dessa andliga resor är att använda sig av en trummans rytmiska takt för att försätta sig i ett transliknande eller ekstatiskt tillstånd och därmed resa utåt med anden/själen/astralkroppen/sinnet (eller vad man nu föredrar för uttryck för fenomenet).
Jag gick som sagt med i en grupp som inspirerades av denna typ av indiansk-schamanistisk aktivitet. Detta var på nittiotalet och den nyreligiösa strömning som vanligen kallas New Age hade ett rejält uppsving samtidigt som den ekonomiska krisen härjade.
Våra sessioner gick ut på att en eller ett par stycken personer valdes till att trumma rytmiskt för en längre eller kortare period (en kvart till flera timmar). Resten av deltagarna lade sig ned på golvet och gjorde sig beredda att 'resa'. Nu handlade resorna i första hand om att söka svar på helt privata problem. Ibland reste vi åt varandra också, men i första hand skulle vi lära oss några grunder.
Den första lärdomen handlade om att komma i fokus och helt enkelt låta sinnet komma iväg på resa.
Den lektionen tog en förfärlig massa tid för mig. Jag kände mig som en hund vars matte försöker lära den ett trick samtidigt som en slaktare står och slänger ut gratis korv inom synhåll. Mitt medvetande var spritt åt alla håll som om det vore en hemsk olycka med en stor vattenballong.
När det slutligen gick, skulle vi lära oss att resa ut och leta upp bundsförvanter i form av kraftdjur. Dessa kraftdjur var en slags skyddsandar i djurform som sades symbolisera en människas inre väsen och samtidigt en yttre, större grundenergi. Det kanske låter lite abstrakt, men hela poängen var att man helst inte ger sig ut i okända världar utan bundsförvanter som kan agera som guide och skydd. Så jag blundade när trumman satte igång och hoppades att jag skulle hitta ett tufft kraftdjur, en tiger eller dylikt. (Jag skyller genast på min ålder!)
Mitt medvetande drog iväg och i de scener och landskap som uppenbarade sig, så försökte jag koncentrera mig på att hitta ett djur någonstans. Det som istället kom var helt oväntat.
Jag konfronterades plötsligt med en närvaro som var närmare mig än någon av de gudomliga väsen jag tidigare känt av. Det kändes som att ha återfunnit en förlorad vän, som att ha haft någon där mycket längre än mitt nuvarande liv och återigen kommit ihåg vem det var som saknades.
Den här närvaron var intim med mig som med sin egen tvilling. Den uppenbarade mina egna, odefinierade tankar om nödvändigheten och välsignelsen av livet liksom av döden. Den visade hur rörelsen av hjulet från ljus och mörker och tillbaka till ljuset igen var andetagen som fick kosmos att existera. Den här närvaron var Rörelsen i sig självt. Den hade en nyckel som låste upp alla världarnas och alla sinnens dörrar. Tröskeln mellan dörrarna var dess hemvist och den existerade inte i någon fast form, vilket förstås betydde att den kunde anta alla former. Den lade en läkande förståelse i mig om hur humor och sexualitet är nödvändiga för ett friskt sinne i en frisk kropp.
Närvaron tog gestalt för mig som en ung man med väldigt livfulla ögon. När han log värmde det i hela själen, som det kan göra vid en förälskelse. Han öppnade dörr efter dörr och vi tycktes resa till olika platser över hela den mänskliga världen. Ena stunden var vi på en ö i Grekland vid ett gammalt hedniskt tempel, andra stunden satt vi på en brygga vid en svensk badstrand och plaskade med fötterna i vattnet.
Vi hade fantastiskt roligt ihop. Varje ögonblick kändes som ögonblicket vid ett giftermål när man säger de betydande orden som sluter förbundet, ett byte av blod mellan bröder och...ja, jag skulle kunna fortsätta att rabbla upp episka jämförelser, men poängen är att när han öppet och obekymrat lät mig veta vem han var, ryggade jag tillbaka.
Ett flertal minnesbilder från olika böcker om fornnordisk mytologi kom farande och kolliderade helt med känslan av den närvaro som hade sökt upp mig här. Men ändå kallade sig båda sidorna för samma sak: Loke.
Hur det här gick får ni veta i morgon, eftersom jag har lite skam i kroppen över alla dessa toklånga inlägg.
Stora kramar!
Får tacka dig för det första intelligenta inlägget på ämnet Epifanier eller Gudsuppenbarelser jag sett på länge, Alexander !
SvaraRadera