Vart tog den söta lilla trickstern vägen?

Vem skriver historien?

Vinnarna, brukar vi svara. Minst lika viktigt och inbakat i ordet "vinnarna" är den rådande kulturen som vi just för tillfället råkar befinna oss i.
Det vi vet om den förkristna religionen i Norden kommer till oss filtrerat genom tusen år av olika kulturella ideal och prioriteringar. Framförallt kommer det till oss filtrerat genom en annan religions världsbild.

Vad gjorde jag när jag under en schamansk trumresa konfronterades med det mest fantastiska möte jag någonsin haft? De som läst det förra inlägget vet att jag i ett transtillstånd mötte guden Loke.
Efteråt, när resan var slut, gjorde jag två saker: Jag berättade för de andra i trumgruppen om mötet och jag tog reda på allt jag kunde om Loke. Det förstnämna var inte vidare smart. Gruppen tycktes omedelbart dela upp sig i två delar: De som trodde att jag inte alls hade stött på något, utan höll på med effektsökeri av ett ganska omoget slag. Och så de som trodde att jag faktiskt stött på honom, vilket borde betyda att jag var...ond. Korrupt. Dålig för gruppen. Den sistnämnda falangen insisterade på att jag höll på att bli lurad av en demonisk gestalt och tipsen på gudomligheter som jag borde vända mig till istället haglade.

Men alla som någon gång haft en religiös upplevelse vet att det inte är så enkelt. Framförallt var gestalten som jag mött inte ond. (Som jag tidigare skrivit, så tror jag inte på gott och ont och det gjorde jag inte ens då, även om jag inte kunde formulera varför.)
Men jag hade problem med tillit på den tiden, för att uttrycka det milt. Även om min magkänsla inte hade några kända driftsproblem, så stod jag ändå inför möjligheten att jag kunde ha blivit lurad på något sätt. Magkänslan protesterade givetvis mot detta, men huvudet skulle tvunget lägga sig i (vilket i och för sig aldrig är en dålig idé.)

Under kommande trumsessioner dök Loke upp igen. Jag förhöll mig reserverad och misstänksam, något som han mötte med antingen humor eller medkänsla. Jag fick oväntad sympati och hade inte förväntat mig ett högempatiskt och finkänsligt svar. Det var som om han såg rakt igenom mig, visste vem jag var och accepterade det rakt av, utan att fördöma mina sämsta sidor. Ingenting tycktes nytt eller chockerande för honom. Vid ett tillfälle när jag just hade försatt mig i trans och rest ut, kom han ridande till mig i Napoleons skepnad och gjorde en typisk póse som var känd från en målning av den forna franska kejsaren. Jag blev helt ställd, men budskapet var tydligt: Vad vill jag att han ska göra för att få mig att slappna av?
I det här fallet var det inte så mycket han borde göra. Så jag gick till biblioteket.

Loke är i färd med att slänga över Idun till jättarna, enligt en illustration av John Bauer.

Det första som mötte mig var en våg av litterära sågningar av guden Loke. Då läste jag mestadels skönlitterära skildringar, men även en och annan vetenskaplig bok (dvs en bok skriven av någon med en universitetstitel i berörda ämne.) Ord som "ondska" och "svekfullhet" stod som spön i backen. Men jag minns att jag höll mig lugn, för på något sätt kände jag att beskrivningarna inte stämde.
Andra vågen av litteratur blev enbart av vetenskaplig natur. Jag hittade gamla avhandlingar om Loke, som problematiserade den annars så ensidiga bilden av honom. Ett par väsentliga fakta kom fram här:

Loke tillhörde tydligen en kategori kallad trickster, ett samlingsbegrepp på gudar och andra väsen med en viss typ av egenskaper. Ordet trickster användes så vitt man vet först på 1880-talet, då vetenskapen fortfarande inte hade mött sina nuvarande kriterier. En trickster definierades av ett flertal funktioner: Den hade ofta en rörlig och flytande natur utan ett fast hem. Den var en s k kulturhero, dvs att de utlöste händelser och handlade på ett sätt som ledde till kulturella framsteg. Den kunde byta skepnad som den ville och kunde färdas fritt mellan sin kulturs världar. I vissa fall var den herre över alla områden som kunde räknas som ingenmansland, t ex resesträckan mellan en punkt till en annan, trösklar i en dörröppning och resan mellan liv och död. Den hade en komisk sida, en vass tunga och en list med en väldigt mångfasetterad fantasi.
Inte så sällan stod den nära sexualiteten och döden i en transformerande aspekt.

Den beskrivningen stämde mycket mer in på den Loke jag hade träffat.
De vetenskapliga verken beskrev också hur trickstern i olika kulturer blivt tolkad som en sorts djävulsgestalt eller demon så snart en monoteistisk religion gjort sitt intåg. Innan dess hade koncept som gott och ont inte funnits, eller inte haft med trickstern att göra mer än det haft med andra gudinnor och gudar att göra.
De väsen som brukar hänfalla till kategorin trickster tillhör oftast utdöda religioner, men det finns ett par undantag. Inom t ex Candomblé, Macumba eller Vodoun (olika riktningar av det som vi med ett vardagligt uttryck kallar Voodoo) finns en figur med hög hatt och cigarr som kan ta gestalt som båda könen och mer därtill. Han har en självklar plats i kulten och inom det religösa systemet. (Precis som alla andra tricksters har eller har haft.) Jag nämner honom eftersom han, tillsammans med Hermes, är den gudomlighet som påminner mig mest om Loke.

En illustration av loan (eller det gudomliga väsenet) Ghede.

Den här trickstergestalten har olika namn inom olika riktningar av "Voodoo". Han kallas bl a Samedi hos vissa, Ghede hos andra. Jag kör med namnet Ghede för att göra det hela enklare.
Ghede symboliseras ibland av ett kors. Detta ska stå för korsvägen och visa hans natur som den som reser längs alla vägar och hjälper resande på sin färd. Ghede står också för döden och sexualiteten och för den uppfriskande visdomen om humorns och sexualitetens betydelse. Han påminner dig om att alla vägar står öppna när du tror att det inte finns några vägar alls. Han kan visa dig in på en bra väg om du ber honom.
Han kan också påminna dig om nuet i livet, om vikten av att varje ögonblick passerar och måste fortsätta att passera. Han har också, som många andra med hans egenskaper, den otacksamma uppgiften att regera över förändrande förlopp. Under resan mellan liv och död, mellan förstörelse och skapande, mellan faserna i ett liv, finns han och leder dig på vägen. Han slår ofta följe med de andra gudomligheterna för att assistera dem på deras resor och i deras utmaningar och symboliserar här ofta den som kan öppna oväntade dörrar i ett trångmål.
Han är en del av den naturliga ordningen likaväl som någon av de andra gudomligheterna.

Beskrivningen ovan skulle lika gärna kunna vara på den Loke jag mötte.
Den tredje vågens påläsningar gick rakt på de få skriftliga källor som fanns (då i översättningar, jag var inget vidare på fornisländska på den tiden). När jag läste myterna om Loke i sin ursprungliga form, såg jag dem i ett helt nytt ljus. I den Nordiska mytologin är döden Lokes dotter. Plötsligt förstod jag hur hans inblandning såg ut i det omtalade mordet på Balder. Det finns åtminstone två versioner av den myten och i båda versionerna blir Balder mördad av sin bror Höder. Höder straffas genom att brännas med Balder på likbålet. I den ena myten finns Loke med. Där har han indirekt medverkat i mordet och när de andra gudarna vill hämta tillbaka Balder från de dödas värld, sätter Loke käppar i hjulet och straffas därefter. Han binds i underjorden.
För mig var det hela en självklar symbolik (vilket jag är fullt medveten om att det är min egen tolkning). Om Loke symboliserar förändringens natur, så är det så klart han som startar upp händelseförlopp. Men han regerar inte över dem. Det finns en viktig skillnad här. Insikten om att även jobbiga förändringar i sig måste ske för att ödestrådarna ska kunna löpa mot sitt färdiga mönster gör att en gestalt som Loke omöjligen kan acceptera något som innebär att utvecklingen skulle ta flera steg baklänges och gå samma väg tillbaka. Balder kan helt enkelt inte gå tillbaka längs vägen från dödsriket. han måste konfrontera döden och gå igenom den för att kunna komma ut på andra sidan av den. Så fungerar den naturliga ordningen i världen.
När de andra gudarna binder Loke i vredesmod, ser jag det som ett sätt att vilja tämja själva elementet förändring.

Korpen, som i ett par nordamerikanska mytologier är en trickster.

I dag är Loke fortfarande med mig, till och från. Ibland, när jag befinner mig i svårigheter, kommer han även om jag inte har bett honom. Han stannar med mig och kan ge tröst, goda råd och perspektiv på tillvaron. Ibland är det med en oemotståndlig humor, ibland med hårdsmälta insikter. Han kan se mig från alla aspekter med stor uppmärksamhet, empati och insikt. När jag behöver uträtta något kan jag få en spark i baken också. Det besvärliga med en följeslagare som Loke är hans förmåga till skoningslösa sanningar. Om jag står stilla för länge på en punkt som jag borde ha lämnat för länge sedan, kommer jag att få veta allt det där som jag absolut inte vill veta och påminnas om saker som jag egentligen vet men försöker blunda för.
Loke gillar inte ensidiga perspektiv på saker och ting, vilket ganska tydligt syns i Eddaskriften Lokasenna.
Ibland valsar han runt med Oden. De två är en oslagbar kombination om man vill vara med om något intressant. Men de är inte blodsbröder för intet.

Så vart tog egentligen Nordens trickster vägen?
Han har under århundraden lidit samma öde som flera av de andra väsen som befolkar den Nordiska mytologin. Dock har han ända sedan Snorres tid och in i Göticismens och nationalromantikens era, fram till nutid tolkats genom en patriark-religiös modell av tillvaron och hamnat på djävulens sida. Balder har blivit Kristus och Loke har blivit Satan. Även nutida forskare kan i förbifarten slarva och hävda att hans handlingar handlar om elakhet eller ondska.
Men kan verkligen en symbol för en naturkraft som inte överhuvudtaget har med en patriarkisk religion att göra tolkas med den patrarkiska religionens uttryck?

Jag skulle kunna fortsätta att skriva om Loke i massor av aspekter och sätta ihop en hel bok (vilket tidigare har gjorts av bl a Dumezil, Rooth och Weinhold). Men så är det garanterat med alla som har speciella gudinnor och gudar som de upplever starka relationer med. Det finns en otrolig komplexitet bakom varje gudomligt ansikte som till en början inte verkar vara mer än en grov arketyp.
Det gäller givetvis även Loke. Jag är dock tacksam över att vetenskapen nu är i full gång med att analysera sönder tidigare analyser av allting. Gamla sanningar slås i bitar och ersätts av nya. Behovet av att upprätthålla en svart-vit syn på tillvaron blir allt mindre nödvändigt och i de gamla avhandlingar om Loke som redan har gjorts under 1900-talet, är synen redan öppen och uppdaterad.
Det är som med allting annat. Det är okänt och skrämmande fram tills vi har kunskap om det.

Äring och frid!