Det är svårt att prata om en enda upplevelse som gjorde att jag blev hedning. För min del har min tro smugit sig på, lite i taget. Ledsen att det inte låter mer dramatiskt än så, men flera av de olika stegen till min tro är om inte annat spektakulära!
När jag var en lite knatte på fyra till fem år, var jag övertygad om att jag hade levt som vuxen i andra tider och på andra platser. Jag trodde inte att jag hade varit Napoleon eller Marie Antoinette (vad visste jag om dem då?) utan upplyste min mamma att jag nyss varit en tonåring i en amerikansk förort som dött i en trafikolycka. Sedan kunde jag prata på om hur det var att leva som fri man i antikens Grekland, att vara kinesisk bonde kring år noll eller präst i ett tempel i en lite skithåla någonstans i Egypten för länge sedan. Eller hur det var att dö som okänd soldat i andra världskriget.
Barn fantiserar. De ser saker på tv, hör saker som vuxna säger och suger i sig information som små svampar i den åldern jag var i.
Det kusliga var bara att jag hade väldigt mycket detaljerad information och kunde bl a berätta hur man rullade en joint vid Washingtondemonstrationerna 1971, nämna namn och platser som inte var direkt lättillgängliga, eftersom det inte rört sig om kända personer. Jag upplevde mig ha varit okända människor som vid senare undersökningar visade sig ha existerat. (åtminstone de som närmar sig modern tid och som går att hitta i register).
Vetenskapen skulle säkert ha ett antal teorier och hypoteser kring detta och dessa skulle säkerligen vara väldigt troliga. Jag har läst ett antal teorier, både psykologiska, sociala och psykatriska. Vad är det som gör att jag väljer att tro på reinkarnation?
Svar: Magkänslan. Mitt huvud, mitt hjärta och min mage samarbetar med att berätta för mig att det är så det förhåller sig. Hela mitt väsen tar dessa andra liv som en lika stor verklighet som mitt nuvarande liv. Men jag vet att jag inte har vetenskapliga bevis för fenomenet återfödelse. Jag väljer helt enkelt att tro, eftersom det är det som känns rätt för mig.
På samma sätt är det med min tro på gudar och gudinnor. Jag var tidigt intresserad av religion. När jag var sju år var mina framtidsplaner att bli präst. Dock inte i Svenska kyrkan, utan i ett tempel. Jag var övertygad om att jag skulle bli tvungen att lära mig medicin, psykologi och diverse språk för att uppfylla dessa krav och att det inte fanns ett enda tempel i sikte, hade jag inte en tanke på.
Kristendomen, den religion som jag är uppväxt med, stämde inte riktigt för mig. Jag hamnade i ständig frustration varje gång jag besökt en kyrka och passat på att fråga ut prästen om saker som bekymrade mig. Vart låg egentligen Edens lustgård, rent geografiskt? Hur blev Jesus upplyst och varför i helsike fick jag inte lägga offergåvor på altaret? (Jag gjorde det ändå en gång, smög in en bukett med tussilago och lade på altaret i St Mikaels kyrka i Malmö)
Mitt uppvaknande blev - Julkalendern!
1981 sändes Stjärnhuset på svensk television. Den handlade om grekiska myter kring de gamla gudarna och gudinnorna, berättade av en äldre dam och en man som satt uppe på ett berg vid ett observatorium. Alla myterna förknippades med olika stjärnbilder. Efter detta föll någonting på plats. Jag började teckna så att pennan glödde, gjorde bild efter bild på olika gudar och gudinnor, speciellt Afrodite (kärlekens gudinna) och Hermes (kommunikationens, köpmännens och tjuvarnas gud). jag skrev egna myter och berättelser om dem(jodå, tack vare min kusin Alexandra kunde jag skriva och läsa flytande redan vid fem års ålder). Jag kände en stark, personlig närhet till dessa gudomligheter, som om de vore gamla vänner som kommit tillbaka efter en lång resa.
(Stjärnhuset ges ut på DVD i år, den 26 oktober, för de som vill återuppleva gammal nostalgi eller bara vältra sig i kult-tv.)
Bilden visar första boken i Maj Samzelius barnserie om grekisk mytologi, vilken Stjärnhuset baserar sig på.
Först tio år senare skulle jag bli medveten om min religiösa inställning och aktivera mig i den. Detta blir ett ämne för nästa inlägg, eftersom detta trots allt är en blogg och inte en bok.
Ni som läser detta: Jag vill hemskt gärna veta om ni har haft mystiska upplevelser i tidig ålder, ifall det har påverkat er nu och vad ni tror om det. Kommentera gärna!
Just nu steker solen på rejält och jag ska återvända till jobbet. men först ska jag ordna glass. Ta ett råd från Agent Cooper i Twin Peaks och ge dig själv en present varje dag. Till exempel glass.
Många kramar!
Visst har jag haft många mystiska eller lite halvmagiska upplevelser i tidig ålder, bla av vad jag menar är fylgior och så... men inte av just själavandring. Inom Forn Sed och Nordisk Hedendom finns ju referenserna till Helge Hundingsbanes Saga, och tron på att de med "stark hug" eller hur vi nu skall se det verkligen kunde återfödas, även om det förmodligen inte var ett fenomen, som drabbade alla individer, eller alla trodde på. Men ja - om man tar Helge och Sigruns individuella öden i sagan som exempel (den handlar ju också om stark kärlek, och personer som står i ett ganska speciellt förhållande till varandra) så trodde åtminstone n-å-g-r-a av våra förfäder helt säkert, att återfödelse faktiskt fanns...
SvaraRadera