*trumvirvel*
Minoritetens ödmjukhet
Sedan jag var liten och första gången insåg att man kunde tro på andra gudar än den kristna, så har jag drabbats av en slags aversion mot kristendomen. Den är inte helt logisk, med tanke på att jag inte känner samma sak gentemot islam och andra monoteistiska religioner. Men jag har också insett vad som gjort att jag undviker kristendomen: för att jag varit tvungen. Det har aldrig funnits någon som försökt värva mig till zoroastrismen, jag har aldrig haft en skolavslutning i en moské, vi har inte tjatat ihjäl oss om judiska högtider under grundskolan. Men kristendomen finns överallt, och har väl bestämt sig för att inte vara kristen kan den kännas påträngande.
Den största delen av den svenska befolkningen är antagligen inte troende, men av religiösa så är nog kristna en majoritet. Detta har lett till att de börjar göra antagelser. Är man inte ateist, då är man kristen (eller möjligtvis muslim). "Jag tror på Gud", säger de, utan att behöva berätta vilken gud. Kristendomen är normen bland religioner, och därför behöver kristna inte vara lika ödmjuka som andra.
Jag var nyligen inblandad en konsert arrangerad av föreningen Vox Pascis. Vox Pascis arrangerar konserter och andra händelser med musik från olika kulturer och religioner, i hopp om att skapa förståelse och fred. Jag själv skulle hjälpa till med ett indiskt dansnummer, jag skulle sprida ut blommor. Medan jag står med blommorna och väntar på att programmet ska börja, kommer en kvinna fram till mig.
"Vad ska du ha blommorna till?"
Jag lägger märke till korset hon bär, men tänker att idag, under det här evengemanget, då ska man lägga allt gammalt groll bakom sig.
"Jag ska sprida ut dem, det ska vara en indisk dans, och jag ska strö blommor runt henne som dansar."
"Vad handlar den om?"
"Dansen?"
"Mmm"
"Guden Shiva"
"Vilken gud?" Hon lutar sig närmre.
"Shiva, han som skapar och förstör. En av hinduismens gudar."
"Men det finns bara en Gud!"
"Ja, kristna tror det, men jag tror på flera."
"Det finns bara en Gud!"
"Ja, det tror du. Jag tror annorlunda". Jag anstränger mig för att vara vänlig, ödmjuk.
Det här fortsätter ett tag, där kvinnan till sist gick iväg, med en sista "Det finns bara en gud" kastad åt mitt håll.
En av anledningarna till varför jag inte har problem med att umgås med judar och muslimer är att de vet om att de är i en minoritet i Sverige. De börjar inte övertala en. Därför har jag mer gemensamt med andra minoriteter än med vanliga kristna. Fastän jag egentligen inte vill känna obehag av kristendomen, så har mina erfarenheter format mig.
Och i polyteistiska system är det svårt att säga "mina gudar är de enda rätta!" Det finns en inbyggd ödmjukhet, eftersom om "mina" gudar finns och de är många, varför skulle de inte finnas ännu fler?
Det är helt klart så att kristendomen är en missionerande religon. Den bygger på frälsningslära och den som inte finner Kristus kan riskera en evighet i Helvetet i en del kristna trosinriktningar.
SvaraRaderaÄven om det kan vara nog så irriterande när söndagssovmorgonen förvandlas till ett oplanerat möte med en missionär, så är det fortfarande i all välmening från andra hållet. De kämpar för din själ och du kämpar för ditt privatliv.
jag har haft tur som är omgiven av ett flertal trevliga kristna. Ett par präster jag har dejtat har varit tokbra i sängen också.:-)
Desto sorgligare är det att få ett tråkigt bemötande som gästbloggaren har fått på en tillställning för flera religioner. Här gäller det ju verkligen att alla har ett öppet sinne!
Tyvärr är inte kristendomen unik när det gäller att uppleva aversion mot andra religioner. Jag är rätt så säker på att vi alla har det i oss på ett eller annat sätt.:-/
För min del tycker jag det är viktigt att skilja på kristendomen och kristna utövare samt kyrkoinstitutioner å andra sidan.
SvaraRaderaNär en religion blir regel i ett samhälle, så blir även de som inte egentligen haft någon religiös upplevelse eller övertygelse också inlemmade i dess historier och regler.
Majoritetskapet är en relevant del i det, som skribenten får fram väl, men jag tror det räcker med den underliga situationen att få folk som egentligen inte har anledning att bekänna sig till den specifika världsbilden att underkasta sig dess regler och konsekvenser.
Jag är själv den mest o-ödmjuka hedning jag känner, och tycker inte det lönar sig att vara särskilt öd eller mjuk utom när det behövs, så att säga. Har därför mycket svårt själv för vissa sorters kristendom, och dess påträngande utövare, precis som gästskribenten konstaterar. Å andra sidan känner jag en hel del mycket varmt troende kristna som jag är vänner med, en del för livet, och en och annan intelligent katolsk pater, till exempel, har jag också mött. Jag har respekt för kämpande kristna, fältpräster av alla sorter, frälsningsarmén för vad den en gång var (men INTE för vad den tydligen blivit just nu) och de många kristna som faktiskt BÅDE lyckas behålla sin religion, mer eller mindre bokstavstroget, men som ÄNDÅ lyckas vara goda människor, vilket faktiskt går - trots paradoxen...
SvaraRaderaÅterupptar nu skrivandet på min egen blogg, tror jag, det är trots allt Onsdag eller Odens dag..
Ja, såklart finns det trevliga och ödmjuka kristna också.
SvaraRaderaDet jag menar är att en majoritet, oavsett om den är religiös, etnisk eller sexuell, kan börja "ta saker för givet" och därmed bete sig illa mot minoriteter. För att de kan. Jag tror inte svensk protestantism i sig är värre än exempelvis turkisk islam eller italiensk katolicism.
Men jag tror på att det finns något fint i respekt och tolerans. Därför väljer jag att vara en ödmjuk hedning.