Ordning och kaos

Ordning och reda, pengar på freda'.
Det är ett gammalt uttryck som min socialistiska mor brukade använda, troligen ett gammalt slagord från en tid där lönereglerna inte alls var självklara. Visst är det skönt med ordning och reda? Att man liksom vet vad man kan förvänta sig från den bas man har i livet, att ens bostad plötsligt inte är borta när man kommer hem från jobbet en dag, eller att en morgon när man vaknar är himlen grön.

Eftersom jag gav koncepten gott och ont en känga i förra inlägget, är det inte mer än rättvist att jag nu diskuterar en dualism som igår i min egen trosuppfattning och öppnar upp för kritik kring den. Inom ett flertal gamla polyteistiska religioner brukar man som religionshistoriker tala om just Ordning och Kaos som motsatsförhållanden. Det är lätt att försöka översätta begreppen till Gott och Ont, men i det här fallet handlar det om helt andra innebörder.

Ordet kaos använder vi oftast som beteckning för något som är en stor oreda, oordning och en salig röra. Det är också ungefär så det definieras i en ordbok.
Ordet kaos kommer från den klassiska grekiskan och syftade i sin samtid till den oändliga rymden som fanns innan universum blev till.  I denna rymd fanns då bara en formlös massa. Motsatsen till detta kaos var då Kosmos, dvs universums existens. I och med uppkomsten av kosmos, så går det att finna regelbundenheter i dess funktion. Planeter och stjärnor tycks röra sig i vissa banor. På planeten Jorden går solen upp och ned enligt en regelbunden rytm varje år.

På en mikronivå har vi samhällen som har sina egna rutiner och sin egen ordning. Det finns lagar som ska upprätthållas, rutiner för att hålla samhällets ekonomi i schack och ibland rutiner för att värna sig mot naturens nycker. När allt fungerar som det ska är det Ordning. I många gamla kulturer var Kaos något som ständigt hotade Ordningen på olika nivåer.

                                                Tiamat, här jagad av en ivrig Marduk.

Inom Babylonsk mytologi fick hjälten Marduk kämpa mot draken Tiamat, som egentligen betecknade saltvattnet (havet). Ursprunglingen var Tiamat tillsammans med Apsu (sötvattnet) ansvarig för livets uppkomst.  En serie gudomligheter föddes ur dem. Senare blev det krig mellan Tiamat och gudarna och det var då som Marduk besegrade henne och skapade världen ur hennes döda kropp. (Ur Tiamats make, Kingu, skapas människan).

I det forntida Egypten ser vi en kontinuerlig kamp mot kaos. Varje natt måste solen färdas i en båt genom underjorden innan den kan resa sig ovan marken igen nästa morgon. I de djupaste hålorna i underjorden hotar kaosmonstret Apep solbåten. Som tur är ackompanjeras solen av några gudar och gudinnor. Längst fram i fören står storm-, jägar- och krigsguden Set med ett höjt spjut. Varje natt genomborrar han Apep med spjutet så att solen kan resa sig igen nästa morgon.
(Set var ingen kaotisk makt eller "ond" gud för egyptierna. Han skyddade landet från dess fiender och hade flera andra viktiga funktioner för att upprätthålla ordningen. Först tusentals år senare, med grekernas invasion av Egypten, och senare med den förkyrkliga kristendomen, blev han sedd som en destruktiv makt som kunde vara farlig för människor.)

                                     Set besegrar Apep i underjorden och räddar solbåten.

Om vi nu tittar på den fornnordiska religionen, ser vi att kosmogonin omfattar nio världar. (Nej, jag skrev inte fel. Kosmologi handlar om världens uppkomst, kosmogoni om hur världen fungerar/ser ut.) I flera av dessa världar bor det jättar eller halvjättar. Emedan jättarnas roll gentemot gudar kan variera i allt från äkta hälfter till bittra fiender, så kan man säga att jättarnas närvaro i världen utgör ett potentiellt hot mot människor och den rådande Ordningen. De kan, även om de uppenbarligen ingår i världsordningen, vara skapare av kaos som måste bekämpas för att gudar och människor ska kunna upprätthålla sin existens.
Här ser vi också i en av skapelsemyterna att världen är skapad från en jättes kropp.

Vi som ser den fornnordiska religionen som en del av vårt religiösa liv har givetvis lika många förklaringar på vad jättarna symboliserar som vi har medlemmar. För mig handlar jättarna om naturkrafter som vanligtvis inte har någon direkt kontakt med människorna, vad det gäller förbund (som gudarna har med människorna) eller intresse av människosläktet. En del jättar är i någon slags gränsfall, där de mytologiskt har ingått äktenskap med gudar eller gudinnor och därför sedan kan åkallas eller ingå i förbund med människor.
Andra ingår inga äktenskap, men har likväl med människorna att göra till viss del. Ett exempel på detta är ödsgudinnorna, Nornorna, som vanligen tolkas som medlemmar av jättesläktet. De utmäter varje levande varelses öde och livslängd och de kommer att fortsätta med det, oberoende av om människosläktet existerar eller inte.

En tolkning av Nornorna. Med tanke på att de sitter och spinner ihop ödestrådar, så har de det säkerligen mer livat än så här.

Dessa naturkrafter och naturkoncept som jättarna symboliserar för mig, kan vara allt från berg och fjäll till stormar och bitande köld och frost. De kan vara naturkatastrofer som hotar att kasta omkull ett samhälle, såsom oväder, jordbävningar, översvämningar och vulkanutbrott. De handlar om den vilda naturen och om kosmiska krafter som människor inte egentligen kan rå på, men göra sitt bästa för att skydda sig mot. Som tur är finns det ibland gudinnor och gudar som kan hjälpa till att skydda människorna mot dylikt och det finns förstås jättar som innebär gränsfall och som går att åkalla för hjälp.

Ett exempel är jättinnan/gudinnan Skade, som gift sig med havsguden Njord. Hon står som gudinna (min tolkning) för bl a jakt och har sin hemvist på fjället. Den sidan av henne som dominerar fjället är jättinnan. Men för de som befinner sig på hennes domäner, kan hon hjälpa snarare än att hota, då hennes status som gudinna innebär att hon har övergått till att vara en del av det som upprätthåller ordningen.

Gudarnas funktioner ser alltid ut att vara direkt relaterad till människor. Freja står för mänskliga koncept såsom strid, kärlek och mysterietraditioner. Oden står för strid, mysterietraditioner och det härskande skiktet i ett samhälle (Man skulle kunna tro att han haft en funktion som kärleksgud med alla sina utomäktenskapliga relationer. Vem som är den största slampan mellan honom, Frej och Freja är oklart). Tor står för åskan och det livgivande regnet på åkrarna, för beskydd av människorna gentemot jättarna och för beskydd av familjen. Hans hustru Siv står för välståndet i hemmen och den goda skörden. Frej symboliserar både sexualitet och fruktbarhet och är den del av den akt som gör att naturen befruktas och växtligheten återvänder efter vintern.  Även han har en viktig funktion när det gäller goda skördar för människorna. Heimdall vaktar bron Bifrost mellan människornas och gudarnas värld. Listan kan göras oändlig.

Här far Tor över himlen med sin vagn och med hammaren Mjölner i högsta hugg. Med honom i vagnen är trickstern Loke, som är hälften jätte och hälften gud, samt tjänarna Tjalve och Röskva.

Andra mellanfall är havet. Det ser ut som om forntidens troende har uppfattat havet som något tillhörande jättarnas värld. Midgårdsormen förknippas ofta med havet (Tor försöker fiska upp den med föga framgång i en myt) och denne är född av Loke, som är hälften gud och hälften jätte, tillsammans med jättinnan Angerboda. Havshärskarinnan Ran och havshärskaren Ägir anses vara av jättesläkt. Ran fångar in de drunknade i sitt nät och låter dem vistas i hennes salar på botten av havet.
Sedan har vi Njord, som är av gudaätten Vanernas släkte. Han är ingen jätte, men hans funktioner som havsgud verkar mycket mer inriktad på människornas aktiviteter. Han vakar bl a över fiskare och seglare.

Så ett enda koncept som havet kan innehålla flera aspekter. Det kan vara livsfarligt för människor i varierande grader, men också livnärande och nödvändigt för handelsresor. Därav symboliseras havets olika aspekter av både jättar och gudar.

Jättesläktet i sig är inte ondskefullt. Ondska och godhet hade ingen plats i den förkristna mytologin. Det som var viktigt var att upprätthålla ordningen. Men även inom ordningen fanns destruktiva krafter som ansågs som nödvändiga eller viktiga. Dödsgudinnan Hel föddes också av Loke och Angerboda och är därav syster till Midgårdsormen. Men hennes område, döden, är även den en del av den rådande ordningen. 

Resultatet efter en isstorm. Ett typiskt exempel på en naturkraft som jättarna kan symbolisera.

Jättarna kan vara våldsamma krafter som sprider oreda och förvandlar ett samhälle till kaos, dvs en formlös massa där inget finns. Deras kraft kan över en natt bryta ner strukturer som tagit årtusenden att skapa. Men de ingår i världsträdet Yggdrasil och har sin givna plats i världarna.
Både gudamakter och jättar kan uppföra sig illa. I myterna kan de ljuga, stjäla och vara otrogna mot sina respektive. De dominerar i sina respektive områden, men har begränsingar. Tor anses sällan åkallas för sitt skarpa intellekt, emedan han står rak med sin hammare mot hotande makter och är en utmärkt beskyddare i tider av nöd. Frigg och Oden kanske inte ser trohet i sängen som speciellt viktigt och de ljuger och stjäler gärna för att komma dit de vill. Men de är båda ofantligt visa och förvaltar tillvarons mysterier. Och de kan leda och vinna en strid vid behov.

Jag ser inte jättarna som en inkarnation av kaos, utan något som har potential att orsaka kaos. De är naturkrafter och naturkoncept med en egen agenda som inte alltid tar hänsyn till människor och gudar. En del kan blidkas genom symbolik som äktenskapliga förbund med gudomligheter, andra måste bekämpas som Tiamat i Babylon.

Någon som har kommentarer kring hur de själva ser på jättarna versus gudarna eller på ordning och kaos?
Berätta gärna!

Just nu inväntar vi Tor här uppe i östra Svealand. Vi lär få höra en del Tordön (Tor-dån), men Tor kallas inte Dundraren för intet.

Lycka, kramar och välgång!

                             Exempel på en Torshammare, en utmärkt amulett för beskydd i svåra tider. Bilden  är tagen från http://www.vikingkristall.com/.