Jag kör kundaliniyoga av flera skäl. Den här typen av yoga stärker ryggen och innehåller flera andningsövningar som kan hjälpa en astmatiker. De hjälper i alla fall för mig. Ur en andlig synpunkt får den här typen av yoga igång cirkulationen av både blod och vad man på flumspråket kallar kundalinikraften i kroppen.
Jag gör inte yoga varenda morgon, men nästan. Det är tämligen nitiskt och jag får genast en flashback till en yogalärare i norra Indien, som i en intervju berättade att han förundrade sig över västerlänningarnas iver när de fick tag på någon form av yoga eller meditationsteknik. "De tränar varenda dag och de kan hålla igång i upp till en timme! Har de inga jobb att sköta eller familj att vårda?"
Det är sant. Luther sitter i ryggraden på oss. Ibland när jag vaknar, talar kroppen om för mig att det är bättre att sova lite längre i stället för att hoppa upp och börja hetsa. Det är otroligt skönt att sova på morgonen! Det där är nästan förbjudet att säga i lutheranska länder, dvs de länder som konverterat till den protestantiska kristendomen. Att sova länge på morgonen förknippas ofta med negativa attribut, såsom lathet och ansvarslöshet.
Ändå talar den största undersökning om sovvanor som någonsin gjorts för någonting annat. Av alla försökspersoner som deltog i experimentet om dygnsrytmer, visade sig 87% vara nattugglor!
Vi lever alltså under förtrycket av ett fåtal morgonhurtiga piggelinare!
Lite melodramatiskt förstås, men det är så HIMLA SKÖNT att nanna kudden!
Det är helt och hållet en kulturell sak hur vi ser på dygnsrytm. För min del skulle den spanska rytmen sitta bättre. Men å andra sidan har dygnsrytmen också att göra med vart du bor geografiskt. Här uppe i Norden har vi snålt om ljus på dagarna och har därför en invand sed att stiga upp tidigt, för att tillgodogöra oss maximalt dagsljus.
Nu kom jag ifrån vad jag egentligen tänkte skriva om, nämligen hur mitt religiösa liv började.
Sist skrev jag om mystiska upplevelser innan skolåldern och nu kommer jag plötsligt att göra ett hopp till den sena skolåldern. Det finns en komplex historia kring de tidiga skolåren också, men för tillfället ska jag lämna den därhän, eftersom den på något vis är en mellansträcka till det kritiska ögonblicket.
Många människor vänder sig till religion när de upplever en kris i sitt liv. Jag kan inte påstå att jag blev religiös just under min egen stora kris, men den mörka perioden kan mycket väl ha format mina senare behov att söka upp ett andligt liv. Därför får ni en snabbis-biografi först.:-)
Jag hade en mängd problem i högstadiet. De flesta av problemen kom hemifrån, en del av dem handlade om en personlig identitetskris och det orsakade att jag mådde förfärligt dåligt i både skolan och hemmet. Jag sov inte speciellt mycket på nätterna och satt som en zombie i skolbänken. På den här tiden var det där med ingripanden från skolpersonalen inte så utvecklat och det hela slutade med att jag fick dåliga slutbetyg.
Jag flydde ofta till böcker om mystik, fantasy och science fiction. Jag var också helt galen i musik och satt som många andra tonåringar och lyssnade på sorgliga och mörka låttexter med en mycket dramatisk ångest.
I gymnasiet sprack molnen upp betydligt. Mina lärarinnor förstod att det inte fungerade hemma och gav mig egna utrymmen på skolan att sitta i på eftermiddagarna för att plugga. Framförallt gick jag ett estetiskt gymnasieprogram och hittade snabbt hem i teater-, sång- och dansövningarna. Framförallt var alla i min klass färgstarka personligheter och jag smälte in där utan vidare.
Mitt i det här nya lugnet fick jag kontakt med mig själv igen. Jag var då sjutton år och satt på skolbiblioteket efter stängningsdags och pluggade. Min lärarinna hade lämnat mig där för att gå upp och rätta prov. Själv skulle jag ha ett matteprov samma vecka och var inte särskilt inspirerad. Istället satt jag och bläddrade i en historiebok på måfå. Blicken fastnade på ett svartvitt fotografi som föreställde en grupp anonyma soldater under slutstriderna i andra världskriget. Håren på armarna stod plötsligt rakt upp.
Fram tills nu hade jag inte tänkt särskilt mycket på mina upplevelser av tidigare liv som barn. Då och då hade jag saknat livet i den amerikanska förorten som jag upplever att jag har haft innan det nuvarande. Jag hade ofta drömt om min mamma och min bror som jag hade i det livet och vaknat med tårar i ögonen. Men jag var fortfarande förvånande rationell och skeptisk för att vara så insnöad på overkliga saker. Jag kunde inte förklara dessa drömmarna och lät det helt enkelt vara.
Men när jag såg det här fotot, förändrades allt. Jag visste plötsligt att jag tittade på någon jag kände väldigt väl. Alla ansiktena var bekanta, men ett stack ut bland de andra. Det var ett foto på mig själv.
I det ögonblicket visste jag det. Jag visste bara inte hur. Men en våg av minnen kom forsande, av när själva fotot togs, av mina vänner (och ovänner) på bilden och en del obehagliga ögonblick under själva striderna.
Upplevelsen på biblioteket öppnade en dörr. Förutom att sluka all litteratur jag kunde hitta om andra världskriget, drog jag mig till minnes andra saker som jag upplevt som barn. Det välanvända citatet från den kusliga filmen Sjätte sinnet skulle beskriva det bäst: I see dead people.
Ja, det var det jag trodde att jag kunde ha gjort. Eller att jag lidit av en slags barn-scizofreni (stavas det verkligen så?) som senare botats. Men förstå mig rätt. Jag upplevde inte att jag som barn verkligen såg saker framför mig, utan snarare att jag kunde känna närvaro av något och se det för min inre bild. Om jag hörde någon osynlig figur prata med mig, hörde jag inte egentligen deras röst som jag hör en fysisk människas röst. Ändå hade rösten i sig själv en självständig karaktär. Ja, jag hörde helt enkelt röster i huvudet ibland. Dock inte på det sättet som det talas om i psykiatriska sammanhang. Tro mig, jag har kollat- och dubbelkollat!
Denna period av spökerier (eller mentalsjukdom, vem vet?) slutade kring sexårsåldern.
Men innan dess har jag tydliga minnen från min farmors hus ute i Kirseberga i Malmö. Hon brukade passa mig när jag var liten och hur mycket jag än älskade min farmor och det underbara livet hemma hos henne, så var jag LIVRÄDD för hennes hus! En massa skumma figurer som pratade på ett språk jag inte förstod rörde sig i hennes källare. Det var folk som blev plågade av figurer med svarta huvor, folk som med röstläget antydde att de ville varna mig för något. Det var kvinnor som brann, en farlig man med en underlig hatt som läste ur en tjock bok och ett par andra otäcka syner. De hade ålderdomliga kläder som jag först långt senare skulle identifiera med rätt tidsperiod.
I en park som låg nära farmors hus fanns lekplatser som farmor och jag besökte när det var vackert väder. Det var skoj att leka där, men en sak som var mindre skoj var att jag hörde skrämda och plågade röster under marken. Stämningen i parken var också fasansfull, på det där sättet som det kan vara när man går in i ett rum där alla är tysta, men något hemskt har precis hänt och fastän ingen säger det så känner du det på stämningen med en gång.
Ett flertal andra skumma händelser har också ägt rum, men det finns ingen anledning att dryga mig med detta. Den här spökhistorien hos farmor får duga som exempel.
Men tillbaka till sjuttonårsåldern. Efter incidenten med fotografiet började jag även att gräva i upplevelserna hos farmor. När jag flyttat hemifrån började jag i terapi. Det fanns en del att reda upp sedan den mörka tiden i högstadieåldern. Men jag ville också reda ut var spökerierna kom ifrån. Jag hade läst att traumatiska upplevelser i barndomen, såsom sexuella övergrepp, skulle kunna ha format väldigt övertygande minnesbilder av saker som inte hänt, men som i sig var symboliska för det inträffade. Jag stannade i terapi under två års tid och några år senare i ytterligare två år. Men trots hypnos, regressionsövningar och en rejäl ansträngning för att väcka alternativa minnen till liv, kunde jag inte hitta något annat än det jag från början mindes.
Det blev lite som Ockhams rakkniv, dvs att den enklaste förklaringen var i det här fallet kanske den rätta.
Jag läste på om Kirsebergs historia och grävde i arkiv för att hitta information om vad som hade funnits i området där farmors hus senare byggdes på 1920-talet.
Det visade sig att Kirseberg var Malmös gamla avrättningsplats. Här hade man bränt häxor, haft halshuggningar, en egen galgbacke och begravt kvinnor levande (eftersom det ansågs ofint på den tiden att hänga dem). Vart exakt kvinnorna begravdes kunde jag inte få reda på. Jag vet inte om det är känt. men jag skulle inte bli ett dugg förvånad ifall det låg några under Bayers Park, där jag lekte.
Under och efter terapin fick jag kontakt med folk som sysslade med trumresor, dvs en modern form av schamanism. men vägen till tro är ofta en lång resa och så är det även i det här fallet. Det får fortsätta i nästa avsnitt. Min förhoppning är att du som läser det här kanske själv vill dela med dig av mystiska upplevelser du har haft, som barn eller som vuxen. Jag hoppas att någon av er vill berätta om det, antingen på kommentartråden eller i ett mail. Jag är otroligt nyfiken på att ta reda på vilken typ av skumma upplevelser folk har haft och om det går att se något mönster i dem. (det var akademikern i mig som talade där)
I dag blev den personliga presenten jordgubbar och glass. Du glömmer väl inte din egen present?
Kramar tills nästa gång!
Gott att läsa Din historia!
SvaraRaderaQi Gong är något som för mig är gott på morgonen och får min kropp i balans.
Äring och Frid.
Jag har prövat Qi Gong en gång. (där blev det en ordvits!) Mjölksyran forsade genom kroppen! Är det alltid så ansträngande, eller har jag bara stött på något extremt inom traditionen?
SvaraRaderaRoligt att du läser bloggen!:-)
Kramar!